När jag åker med i en bil brukar jag fantisera om att vi krockar, en fet jävla smäll. I ett träd, på motorvägen, med en annan bil eller med en stor långtradare. Jag ser precis i detalj hur det skulle se ut. Hur bilen trycks in, hur vi voltar, hur våra kroppar rör sig och hur varje person slår i bilens interiör. Ibland fantiserar jag om själva krocken flera gånger. Ungefär som en typisk Tarantino-rulle.
Jag fantiserar om tystnaden efter själva olyckan. Jag är vid medvetandet men kan inte röra mig. Det dröjer ett tag innan ambulansen anländer till platsen. Ibland skenar tankarna iväg och jag ser till och med min egen begravning. Detta tänker jag när jag sitter där i bilen. Jag vet att det krävs så lite för att min fantasi ska bli verklig.
Men sedan tänker jag på hur sjukt osannolikt det skulle vara om vi krockade precis vid den stunden som jag sitter och tänker på det. Givetvis så sänks ju inte oddsen för en olycka bara på grund av mina tankar, men det känns verkligen som att det absolut inte kommer hända på grund av det.
Ibland ser jag ut genom fönstret och fantiserar om hur människor springer på hustaken och slänger sig ut för att falla ned på marken. Inte som självmordbenägna människor, utan de ler samtidigt och försöker verkligen slå ner så hårt och brultalt som möjligt. Jag vet att det är sjukt men jag finner det intressant att lista ut hur det skulle se ut.
Borde nog sova nu.
