Facebookbebisar och jag

Efter jag flyttade till Stockholm har inget varit sig likt. Det har inte varit en lätt början kan jag säga. För att få vänner i klassen, och för att ens bli tilltalad vid namn, var jag tvungen att införskaffa mig en iphone. Inget jag är stolt över, men det bara är så.
   Nu har det även gått så långt att jag idag var tvungen att upprätta ett twitterkonto. Som den snälla och lite lätt osäkra kille jag är gjorde jag detta, för att bli sedd och accepterad.

Så om du undrar varför jag inte uppdaterat denna blogg på sistone, är det på grund av att jag har haft fullt upp - med Wordfeud.
   Men nu kan jag komma till det som ligger och skaver i skon. Nämligen barnhets. Inte i den bemärkelsen att man hetsar barn, utan jag menar gravidideter och föräldraskap. Nu tänker jag inte sitta här och klaga över folks val av att skaffa barn, utan det jag har reagerat på är valet att exponera sin knodd på nätet. Att lägga upp bilder på sig själv med ungarna är ju ingen fara i sig, då det finns oerhört fler puckade bilder jag själv lägger upp. Men när det kommer till ofödda barn, utvecklade foster, som finns på facebook innan de själva sett solen. Det gör mig lite smått skraj.

Det finns en app som talar om vilken vecka du är gravid i. Inte bara för dig själv, utan för alla andra också. Något jag själv tycker verkar lite läskigt. För det finns ju faktiskt en risk att man inte är gravid längre. Vad ska gravidappen säga då? Och vill man verkligen posta en sådan nyhet på en sajt där man endast kan "gilla"?
   Jag vet inte om det är jag som överdramatiserar det hela. Men när jag lutar mig tillbaka och strosar runt i facebook ser jag plötsligt en livs levande, ofödd, 3D-bebis på bild. Som praktiskt taget stirrar mig rätt i nyllet. Det kan tyckas häftigt och vackert. Men för mig surrealistiskt och skrämmande. Det känns som att privatlivet snart bara är ett utdött begrepp, ungefär som folkhemmet.
   Visst är de små liven efterlängtade och även älskade innan de föds. Men jag vill hellre hälsa på dem när de ploppat ut - och kan ge tummen upp.

I said a hip hop the hippie did a poo

Jag satt nyss på toaletten för att utföra mitt uppdrag då jag plötsligt hittade ett gammalt kulturmagasin. Då tänker du antagligen att det är ett nummer jag köpt för månader sedan, som glömts bort i bajslektyr-högen. Men icke ska jag säga dig. Det är tidningen vid namn "42" från året 1985. Kostade tydligen femton spänn. Hur och varför den hamnat där undrar jag också. Det jag ville komma till var att jag bläddrade lite i de hårda och gulfärgade sidorna, som är äldre än vad mina egna händer är, och hittade en artikel om Electro-funk och Breakdancing.

"Zrrt zrrt wackawackawackawacka toomph toomph wackawackawacka toom-toomph bloobloom bloo-bloom tittitittititti..." är första meningen som visar sig vara ljudet du hör i huvudet när någon scratchar. LSD-irrande ungdomar som dansar in i spelhallen med ghettoblastern under armen och adidas-skorna på fötterna.
   "Electro-funk är kanske inte "aural sex", men det är definitivt soundtracket till Space Invaders och Bladerunner, Bronx och Harrisburg", skriver skribenten.

Han frågar även medborgare på stan vad Hip Hop får dem att tänka på. Ivan Breten från Hisings Backa svarar:
   "Ett. Det borde vara två "p". Två. Det låter som "hopprep". Tre. Det måste väl göra ont, det där?".

Peter Forsberg och Downs Syndrom

Här sitter jag och ler. Tanken på framtiden brukar oftast ge mig ett litet obehag, en liten stänk av stress. Men nu känns det faktiskt annorlunda. Jag har insett vad jag vill satsa på, vad jag vill pyssla med framöver i denna värld. Men jag är desto mer glad över det jag redan gjort. Det jag har hunnit åstadkomma under denna förvirrande tillvaro, så kallade livet. I fem år har jag knegat inom vård och omsorg. Något som är rätt ironiskt med tanke på att jag som liten alltid sa till min käre mor att det sista jag kunde tänkas göra, var att just knega inom vård och omsorg.

Men nu sitter jag i alla fall här. Idag var mitt sista jobbpass på ett arbete jag verkligen tyckt om. Ett arbete jag alltid velat komma tillbaka till och som jag verkligen kommer att sakna. De åren som gått har varit mer givande än jag kunde drömma om. Då menar jag inte bara de praktiska sakerna (som att laga mat, vilket jag fick lära mig den hårda vägen) utan först och främst de möten jag fått vara med om. De livsöden och historier jag fått ta del av. När jag jobbade med gamla damer och farbröder i Bergen fick jag höra de mest otroliga historier och händelser. Dramatiska och sorgliga, men samtidigt vackra och fina berättelser som jag aldrig kommer att kunna glömma.

Men de jag fått arbeta mest med är människor med förståndshandikapp. Många och otroligt olika personligheter har jag mött dessa år. Alla har olika behov och handikapp men samtliga har givit mig glädje och inskt. För något jag verkligen uppskattar och ser upp till hos dessa männsikor är deras syn på livet. Att de ofta lever i nuet och på riktigt ser det fina i så mycket. Livets små vardagliga ting. Deras glädje är oslagbar.

Det är så många gånger jag stannat upp för mig själv och tänkt till. Varför sitta och vara orolig för det som komma skall? Varför ska man kämpa arslet av sig för att åstadkomma något? Bara för att imponera på andra? För att visa att man är normal? Vad fan är egentligen normal och vill man verkligen vara det? Nu sitter herr Klyscha på min axel och viskar i mitt öra. Men det skiter jag i. Jag lyfter istället ner honom på skrivbordet och låter han skriva själv.

Lär av de personer med Downs Syndrom, de är de mest sympatiska och livsglada människorna som finns!
Carpe Diem, bitches!

P.S. Nu ska jag glida in VIP och ta en bira med Foppa på Tellus. Är det imponerande nog? D.S

Boxare eller ninja?

Det börjar faktiskt dra ihop sig nu. Då menar jag inte bara att sommaren snart går mot sitt slut. Utan allting håller på att knulla ur rätt rejält världen över. De som inte hungrar ihjäl käkar istället upp de hungrigas tillgångar för att glida runt som tickande bomber. Bomber som sedan sprängs och gör en fattig sjukvård fattigare för att inte en jävel vill betala för att hjälpa sin granne. Det börjar bli trångt på klotet och det löser vi genom att rensa bort natur och människor vi inte gillar. Vi hinner inte fundera över någonting så istället slänger vi upp regler och krav som bara får oss att förstå att det inte är regler och krav vi vill ha.

Naturen är skitarg och allt som är kul är bara kul om man tjänar pengar på det. De som ska hålla ordningen skjuter oss för att hålla ordningen och vi skär fler människor med kniv än vad vi skär grönsaker. Mitt i allt detta är Justin Bieber i målbrottet och en galen riddare kommer fram för att skjuta en jävla massa barn, i Jesu namn.

Ja, jag säger då det. Vi leker med låtsaspengar på börsen och kineserna börjar lacka ur. Du kanske ska börja tänka på vilken sida du ska stå på?

Dylan Moran och jag

Förra veckan skrev jag om min avsky mot personer som filmar och fotograferar sönder en konsert. Jag har länge irriterat mig på det och droppen kom nog på årets Peace & Love-festival. Då alla små sliskiga Håkanianer gick bärsärkargång med sina ajfåwns. Kalla mig bitter, men denna komiker jag fann idag är ett geni. Se gärna hela skiten. Men efter 3:00 händer något. Just to prove my point.

Vi pekar mot en undergång

Jag förutspår här och nu att inom en mycket snar framtid kommer mänskligheten, som vi vet den, att gå under. Universum och dess ironiska slump kommer på kort tid att tala om för oss att det är slut. Att dagens samhälle som vi snabbt byggt upp inte gäller längre. Kanske också har vi människor undermedvetet redan förstått att vi kramas alldeles för sällan. Att vi inte längre har sex med varandra i sommarskogen. Därför kommer en hastig och sträng förändring snart att ske.

Jag tror definitivt inte att upproret kommer genom hemska naturkatastrofer. Heller inte religiösa eller politiska krig. Herr Helige Ande kommer inte att skjuta blixtar från fingrarna. Han kommer heller inte tala om för oss att vi måste döda varandra. För om han nu existerar, kommer han istället luta sig tillbaka i sin läderfåtölj, och leendes tända en cigg. Vi människor är så korkade och stressade att vi skapar en värld som balanserar på en svag pinne, precis som Iors koja.

Vi har uppfunnit och kommer ersätta allt med "touchscreenen". För att vi inte längre orkar eller hinner trycka på knappar. Men vi hinner heller inte reflektera över hur kassa dessa jävla "pekskärmsmakapärer" egentligen är. Därför mina vänner, kommer naturens ironi att slå elektroniken på käften. Vi kommer lämna städerna nakna och nuppa i skogen. Våra Iphones, Ipads och datorer kommer inte längre att lyda oss . Det blir kaos på planeten. För instrumenten som vi lagar alla trasiga pekskärmar med styrs genom....

just det, touchscreen.

Smartphones for dum people

Det finns mycket att klaga på i denna ljuvliga värld. Men ett fenomen som bara växer och växer för varje år gör mig väldigt illamående. Fast också jävligt förbannad. Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta och ta upp problemet. Så ni som läser detta och snart känner igen er kan ta en funderare i lugn och ro och sedan trycka upp något i röven.

Jag har besökt oerhört många konserter under mina coola tjugotvå år. Allt från små tillställningar till stora arenagig och festivalspelningar. Det är först och främst på de två sistnämda platserna som detta irriterande fenomen syns tydligast. Nämligen alla jävla idioter som konstant filmar med sina mobiler! Människor som kan hålla upp sin iphone hela spelningar för att, enligt dem själva, bevara stundens underbara upplevelse. Men jag kan berätta för er alla att ett videoklipp inte kommer vara i närheten av lika underbart och vackert som verkligheten. Som stunden du på RIKTIGT står och ser ditt favoritband riva av din favoritlåt.

När ett band jag älskar drar igång en riktig odödlig klassiker, vill jag bara skrika tillsammans med trettiotusen andra fanatiker och sväva in i låtens svettiga rytmer, hamna i trans och njuta mer än jag någonsin gjort tidigare. Men istället hörs ett stort jubel och två sekunder senare blir jag bländad av tiotusen smartphones. Alla famlar med fingrarna på recordknappen och står sedan och skriksjunger med i refrängen. Det sjukaste med detta är att de flesta inte ens ser scenen, utan dem står och biter på tungan och tok-glor på den lilla skärmen under hela låten. Vissa idioter står till och med och snurrar runt. "Wow, där är dem ju! Där står han med sin gitarr och man ser ju nästan vem det är!". Ur mobilens högtalare hörs "SPRAAAKSPRHHAAK!!" och ens egen röst som skriksjunger skitfalskt till refrängen.

Som musiker känner jag att det nästan är respektlöst mot artisten eller bandet om man står och filmar massor. De är ju där för att spela live, bara för just de som är där, just då, för dig. Känn er utvalda och glada. Njut av den grymma stunden och skit i att försöka bevara den. Om du slappnar av och bara tar in allt med dina egna ögon blir det så oerhört mer speciellt. För dig själv. Skit fullständigt i att känna begäret att du måste bevisa för andra att du såg det, eller hur bra det var.
   Sångaren i The Mars Volta bad en gång alla i publiken att inte filma. Han hade senare under giget ryckt en kamera från en brud och slängt sönder den. Salut till Cedric!

Så till alla er idioter. Ta ett foto eller två, men låt för fan proffsfilmarna sköta sitt. Det är ju ändå de klippen du ser sen på tuben. Stäng istället av mobilen och älska med artisten och mig.

Berättelsen om Kalle & Tidsmaskinen

Min trogne banditbroder. Min egna Sancho Panza. Min bästaste bästa vän i den här rymden, är en mycket underlig man. Hans val i nästan alla situationer blir alltid jävligt konstiga. Han heter Karl Anders Folke Adolfsson. Och detta är historien om hans tidsmaskin.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att älska, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina välrepade tungriff inför en stor skara flensbor. De var dessutom en tävling så nerverna rörde sig som de skulle. Spelningen gick i alla fall bra och Kalle och hans band var nöjda med prestationen. Nästan alla i juryn gav bandet fulla poäng förutom en liten korthårig ful tjej, som inte gav poäng alls. Detta chockade Kalle väldigt mycket och bandet trillade på mållinjen med fyra poäng till seger.
   Kalle och hans gäng fick då lämna Flen med snablarna mot backen. De blev inga rockstjärnor över en natt. Men gemenskapen i bandet växte och de såg framemot framtiden. En punktering senare var de i alla fall på väg hemåt. Kalle fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Vad han inte vet vid det här laget, är att han är för underlig för sitt eget bästa. Han är så smart att han inte ens förstår det märkliga i denna historia.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att hata, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina.. bla bla bla, ja det gick skitbra och bandet fick högsta poäng av samtliga jurymedlemmar. De kom etta i tävlingen och flensborna jublade högt! Kalle var nu en rockstjärna och skulle leva loppan för resten av hans liv.
   Gänget drog ut på Flensgator och torg för att supa sig redlösa. Kalle hade så kul och var så glad. Han hällde i sig whiskey och skrek "Hell Yeah!" hela tiden. Men lyckan var kort. Bassisten i bandet var så full att han snubblade på skosnörena och bröt nacken, gitarristen hoppade in i bilen och körde in i ett träd och trumslagaren fick hybris och rånade en bank. Alla tre dog. Kalle den stackaren fick lifta hem med tårar rinnandes längs kinderna. Det var slut. Han var rockstjärna för en natt, men inte mer än så. Han fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Ett år efter denna tragiska händelse fick Kalle nog. Han saknade sina bröder så mycket och kunde inte leva med tanken att leva utan dem. Så han hade två val. 1. Att fortsätta jobba och starta ett nytt band med nya vänner. 2. Att fortsätta jobba och forska fram en tidsmaskin. Han stirrade in i en vägg i tjugofem minuter och bestämde sig för det sistnämnda. Han ringde chefen och bad om att få jobba över varje kväll i ett år, han köpte sedan femton stockar snus och hyrde fyrahundratio science-fiction rullar.
   Efter en vecka hyrde han ett av affärens solariebås i ett helt år. Där inne satt han hela nätter och tittade på rymdfilm och solade solarium.

Kalle hade lyckats! Efter många timmar, veckor, månader och toabesök var äntligen tidsmaskinen färdig. Han arbetade sin sista dag och hyrde ut sin sista film, sedan traskade han in i båset och lade sig i solariet. Han stängde överdelen och blippade på alla knappar. Vips så stod han och Tids-solarie-maskinen mitt ute i Flensskogen. Han hade lyckats!
   Kalle hade färdats till den tiden då hans gamla band när som helst skulle entra scenen i tävlingen. För att riva av sina välrepade tungriff. Han skyndade sig dit och betalade inträde. För att förindra sina vänners tragiska dödsfall hade han planerat in en idiotsäker plan, i alla fall enligt han själv. Kalle gick runt och sökte upp jurymedlemmarna. Han fann den lilla korthåriga fula tjejen. Med sin alldeles speciella charm fick han henne på fall och de hade en kort men mycket intensiv kärleksakt inne på toaletten. Kalle viskade sitt inplanerade dirtytalk i hennes svettiga öron. Han hade henne direkt.

Kalle gick sedan ut till publiken för att betrakta den jävligt tunga spelningen. Han var exakt lika bra som han minns det. Tävlingen avslutades och bandet gick inte vidare. Den korthåriga fula tjejen gav dem noll poäng. Kalle stod senare på parkeringen och såg på när han själv stod tillsammans med sina musikbröder. De bytte däck på bilen. Kalle log och upplöstes i tomma intet.

Karl fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping, men lycklig tillsammans med sitt band.

Segway is the only way

Kära kamrater! Något sensationellt har hänt på våra gator och torg! Något jag väntat på väldigt länge har nu äntligen skett. När jag gick på högstadiet minns jag att någon sa till mig att några poliser i San Fransisco hade börjat använda något som tidigare bara fanns i våran fantasi. Något man bara kunde se i science-fiction-serier. De gled nämligen runt och cruisade staden på segways!

Detta fordon, som jag fan inte kan förstå mig på oavsett hur mycket jag tänker på den, har nu äntligen nått Svea Rikes Polisstyrka. Varför jag blir så exalterad över detta är för att jag börjar garva så fort någon nämner ordet segway i min närhet. Ännu värre när jag ser den gamle segwaymannen i Nyköping. Jag minns hur jag och mina vänner skämtade om San Fran-snutarna. Hur dem med rak rygg och välstrukna uniformer rullar skitsnabbt ner för stadens mördarbranta gator. På hjälmen sitter en blå saftblandare och på styret en tuta. Tänk dig den synen en stund och fantisera över hur du skulle bemöta den ordningsmakten. När två snutar kommer fram och gör piruetter på segway. Själv skulle jag bara kissa på mig och skratta tills jag låg ner på marken. Något som i och för sig är till polisens fördel om dem vill arrestera mig.

När jag i höstas var i Mongoliets huvudstad Ulaan-Bataar så såg jag min allra första segway-snut. Min käre vän Johannes var ute och promenerade ensam första dagen och kom plötsligt springandes hem till vårt hostel. Han hade fångat något helt sjukt på sin kamera. En äkta mongoloidsnut! På en segway! Med off-road däck! Det var en händelse som jag, och framförallt Johannes, aldrig kommer att glömma. Några dagar senare såg jag även en segwaysnut med mina egna ögon. Givetvis med off-road däck.

Och nu mina damer och herrar. Har Stockholmspolisen förstått sig på vad framtiden handlar om. DN skriver idag om hur polisen ska testa segway som färdmedel. De frågar om polisen inte är rädda för att det ska ses som töntigt. Jag lovar att jag kommer jubla, klappa händerna och skratta ihjäl mig nästa gång jag ser en svensk segwaycop.

När jag var liten tittade jag mycket på den tecknade serien The Jetsons.

Biljardjazz

Det sägs att en äldre man med kostym och hatt en gång entrade McEwans på östra storgatan. Han var runt en meter och tjugo centimeter lång, hade en buskig mustasch och stora röda kinder. Hans lackskor var slitna och träkäppen likaså. Den gamle mannen satte sig inne i rökrummet. Det mörka rökfyllda rummet i trä var redan ockuperat av en yngre man. De satte sig mittemot varandra och pratade en stund. Den yngre höll inte med den andre i en diskussion om trädgårdsdekoration. Den äldre rynkade sitt ansikte och satte handen för pannan. Efter några sekunders tystnad öppnade han ögonen och sköt extrem röd laser ur pupillerna. Den yngres panna sprängdes och han dog.

Lasermördaren drack upp sin whiskey och bröt upp en planka i väggen. Han tog tag i sin käpp och hoppade ner i hålet. Det sägs att han grävde en tunnel och öppnade en egen bar som ligger exakt under östra storgatan. En salig blandning av brittisk och finsk kultur är samlad i en stor grottsal. Där man kan dricka pilsner och äta rejäla stekar. Det finns flera biljardbord och varje afton står ett gäng jazznegrer på scen i flådiga kostymer för att jamma loss hela natten lång.

Vinkar du till dig den ärrige bartendern och viskar, "Saturday night fever with golden retriever", släpper han in dig i det hemliga rummet. Där stans alla hundar möts för att lira lite poker, samtala och röka finfina cigarrer.

Slutsatsen på detta är alltså: Varför kan inte biljardhallen i Nyköping slänga ut alla jävla datorer och fixa alkoholtillstånd! Det skulle garanterat bli stans bästa häng!

Vägen bort är lång, längre bort än hem

Mitt namn är Jimmy. Jag är född i tvillingens stjärntecken och för dem som tror på sådant trams betyder det att jag har lätt för att starta saker. Att jag ofta har många bollar i luften samtidigt, men dock aldrig fullföljer det jag gör. det ligger ett uns av sanning i detta, i alla fall om man läser denna blogg. Jag skriver ju väldigt sällan, om inte aldrig, och när jag försökt föda ett inlägg slutar det oftast med att jag sätter ett finger i luften och gör jazz-diggar-dansen. Jag kommer då inte tillbaka till skrivandet utan istället flyger det andra pekfingret upp och lufttrummorna flyger fram. Det finns ju så mycket underbar och orörd musik där ute i sajber-späjs. Så ja, bristen på inlägg är bara Spotifys fel.

Jag gick bakåt i tiden lite grann och läste gammalt skit jag skrivit. Mitt liv då såg faktiskt mycket annorlunda ut jämfört med idag. Det var bara två år sedan men ack så mycket som kan hända som gubben sade när han sket i bastun. Mitt jag då hatade denna stad och ville bara fly, resa iväg och vara borta från hem. Om jag bara visste vilken färd jag skulle vara med om.

När jag var som mest nedstämd på grund av småstadstristess och sjukdom flyttade jag ganska impulsivt till Bergen. De norska fjällen som gav mig en jävla massa erfarenhet och kosing. Nästan ett år efter var jag sedan på väg mot fjärran öst. På ett ryskt tåg tillsammans med tre banditbröder. Nyförälskad i en fin tjej lämnade jag mitt hem igen för att leka rövare på andra sidan jorden. Sovjet, Mongo-liet, Tjing-tjongland och samtliga små länder som Amerikat bombat skiten ur hann jag besöka dessa tre galna månader. Ett liv på skitiga tåg och bussar genom Asien går inte att beskriva i ett blogginlägg. Så det ger jag fan i.

Men men, nu sitter jag i alla fall här. Hemma. I Nyköping. Staden jag lärt mig att älska med hela mitt hjärta. Det enda som krävdes var att inte vara här. I augusti bär det dock av igen då jag kommer plugga journalistik i hufvudstaden. Så jag måste slå min så kallade tvilling på käften och börja skriva igen. Men just nu ska jag i alla fall jazz-diggar-dansa innan jag måste sova.

Veckans Mustasch

#14 John Bonham
Led Zeppelin

Veckans Mustasch

#13 Tony Iommi
Black Sabbath

Veckans Mustasch

#12 Captain Beefheart

Eftersom han dog för inte så länge sedan får han vara med en gång till.
R.I.P