Facebookbebisar och jag

Efter jag flyttade till Stockholm har inget varit sig likt. Det har inte varit en lätt början kan jag säga. För att få vänner i klassen, och för att ens bli tilltalad vid namn, var jag tvungen att införskaffa mig en iphone. Inget jag är stolt över, men det bara är så.
   Nu har det även gått så långt att jag idag var tvungen att upprätta ett twitterkonto. Som den snälla och lite lätt osäkra kille jag är gjorde jag detta, för att bli sedd och accepterad.

Så om du undrar varför jag inte uppdaterat denna blogg på sistone, är det på grund av att jag har haft fullt upp - med Wordfeud.
   Men nu kan jag komma till det som ligger och skaver i skon. Nämligen barnhets. Inte i den bemärkelsen att man hetsar barn, utan jag menar gravidideter och föräldraskap. Nu tänker jag inte sitta här och klaga över folks val av att skaffa barn, utan det jag har reagerat på är valet att exponera sin knodd på nätet. Att lägga upp bilder på sig själv med ungarna är ju ingen fara i sig, då det finns oerhört fler puckade bilder jag själv lägger upp. Men när det kommer till ofödda barn, utvecklade foster, som finns på facebook innan de själva sett solen. Det gör mig lite smått skraj.

Det finns en app som talar om vilken vecka du är gravid i. Inte bara för dig själv, utan för alla andra också. Något jag själv tycker verkar lite läskigt. För det finns ju faktiskt en risk att man inte är gravid längre. Vad ska gravidappen säga då? Och vill man verkligen posta en sådan nyhet på en sajt där man endast kan "gilla"?
   Jag vet inte om det är jag som överdramatiserar det hela. Men när jag lutar mig tillbaka och strosar runt i facebook ser jag plötsligt en livs levande, ofödd, 3D-bebis på bild. Som praktiskt taget stirrar mig rätt i nyllet. Det kan tyckas häftigt och vackert. Men för mig surrealistiskt och skrämmande. Det känns som att privatlivet snart bara är ett utdött begrepp, ungefär som folkhemmet.
   Visst är de små liven efterlängtade och även älskade innan de föds. Men jag vill hellre hälsa på dem när de ploppat ut - och kan ge tummen upp.

I said a hip hop the hippie did a poo

Jag satt nyss på toaletten för att utföra mitt uppdrag då jag plötsligt hittade ett gammalt kulturmagasin. Då tänker du antagligen att det är ett nummer jag köpt för månader sedan, som glömts bort i bajslektyr-högen. Men icke ska jag säga dig. Det är tidningen vid namn "42" från året 1985. Kostade tydligen femton spänn. Hur och varför den hamnat där undrar jag också. Det jag ville komma till var att jag bläddrade lite i de hårda och gulfärgade sidorna, som är äldre än vad mina egna händer är, och hittade en artikel om Electro-funk och Breakdancing.

"Zrrt zrrt wackawackawackawacka toomph toomph wackawackawacka toom-toomph bloobloom bloo-bloom tittitittititti..." är första meningen som visar sig vara ljudet du hör i huvudet när någon scratchar. LSD-irrande ungdomar som dansar in i spelhallen med ghettoblastern under armen och adidas-skorna på fötterna.
   "Electro-funk är kanske inte "aural sex", men det är definitivt soundtracket till Space Invaders och Bladerunner, Bronx och Harrisburg", skriver skribenten.

Han frågar även medborgare på stan vad Hip Hop får dem att tänka på. Ivan Breten från Hisings Backa svarar:
   "Ett. Det borde vara två "p". Två. Det låter som "hopprep". Tre. Det måste väl göra ont, det där?".

Peter Forsberg och Downs Syndrom

Här sitter jag och ler. Tanken på framtiden brukar oftast ge mig ett litet obehag, en liten stänk av stress. Men nu känns det faktiskt annorlunda. Jag har insett vad jag vill satsa på, vad jag vill pyssla med framöver i denna värld. Men jag är desto mer glad över det jag redan gjort. Det jag har hunnit åstadkomma under denna förvirrande tillvaro, så kallade livet. I fem år har jag knegat inom vård och omsorg. Något som är rätt ironiskt med tanke på att jag som liten alltid sa till min käre mor att det sista jag kunde tänkas göra, var att just knega inom vård och omsorg.

Men nu sitter jag i alla fall här. Idag var mitt sista jobbpass på ett arbete jag verkligen tyckt om. Ett arbete jag alltid velat komma tillbaka till och som jag verkligen kommer att sakna. De åren som gått har varit mer givande än jag kunde drömma om. Då menar jag inte bara de praktiska sakerna (som att laga mat, vilket jag fick lära mig den hårda vägen) utan först och främst de möten jag fått vara med om. De livsöden och historier jag fått ta del av. När jag jobbade med gamla damer och farbröder i Bergen fick jag höra de mest otroliga historier och händelser. Dramatiska och sorgliga, men samtidigt vackra och fina berättelser som jag aldrig kommer att kunna glömma.

Men de jag fått arbeta mest med är människor med förståndshandikapp. Många och otroligt olika personligheter har jag mött dessa år. Alla har olika behov och handikapp men samtliga har givit mig glädje och inskt. För något jag verkligen uppskattar och ser upp till hos dessa männsikor är deras syn på livet. Att de ofta lever i nuet och på riktigt ser det fina i så mycket. Livets små vardagliga ting. Deras glädje är oslagbar.

Det är så många gånger jag stannat upp för mig själv och tänkt till. Varför sitta och vara orolig för det som komma skall? Varför ska man kämpa arslet av sig för att åstadkomma något? Bara för att imponera på andra? För att visa att man är normal? Vad fan är egentligen normal och vill man verkligen vara det? Nu sitter herr Klyscha på min axel och viskar i mitt öra. Men det skiter jag i. Jag lyfter istället ner honom på skrivbordet och låter han skriva själv.

Lär av de personer med Downs Syndrom, de är de mest sympatiska och livsglada människorna som finns!
Carpe Diem, bitches!

P.S. Nu ska jag glida in VIP och ta en bira med Foppa på Tellus. Är det imponerande nog? D.S

Boxare eller ninja?

Det börjar faktiskt dra ihop sig nu. Då menar jag inte bara att sommaren snart går mot sitt slut. Utan allting håller på att knulla ur rätt rejält världen över. De som inte hungrar ihjäl käkar istället upp de hungrigas tillgångar för att glida runt som tickande bomber. Bomber som sedan sprängs och gör en fattig sjukvård fattigare för att inte en jävel vill betala för att hjälpa sin granne. Det börjar bli trångt på klotet och det löser vi genom att rensa bort natur och människor vi inte gillar. Vi hinner inte fundera över någonting så istället slänger vi upp regler och krav som bara får oss att förstå att det inte är regler och krav vi vill ha.

Naturen är skitarg och allt som är kul är bara kul om man tjänar pengar på det. De som ska hålla ordningen skjuter oss för att hålla ordningen och vi skär fler människor med kniv än vad vi skär grönsaker. Mitt i allt detta är Justin Bieber i målbrottet och en galen riddare kommer fram för att skjuta en jävla massa barn, i Jesu namn.

Ja, jag säger då det. Vi leker med låtsaspengar på börsen och kineserna börjar lacka ur. Du kanske ska börja tänka på vilken sida du ska stå på?

Dylan Moran och jag

Förra veckan skrev jag om min avsky mot personer som filmar och fotograferar sönder en konsert. Jag har länge irriterat mig på det och droppen kom nog på årets Peace & Love-festival. Då alla små sliskiga Håkanianer gick bärsärkargång med sina ajfåwns. Kalla mig bitter, men denna komiker jag fann idag är ett geni. Se gärna hela skiten. Men efter 3:00 händer något. Just to prove my point.

Vi pekar mot en undergång

Jag förutspår här och nu att inom en mycket snar framtid kommer mänskligheten, som vi vet den, att gå under. Universum och dess ironiska slump kommer på kort tid att tala om för oss att det är slut. Att dagens samhälle som vi snabbt byggt upp inte gäller längre. Kanske också har vi människor undermedvetet redan förstått att vi kramas alldeles för sällan. Att vi inte längre har sex med varandra i sommarskogen. Därför kommer en hastig och sträng förändring snart att ske.

Jag tror definitivt inte att upproret kommer genom hemska naturkatastrofer. Heller inte religiösa eller politiska krig. Herr Helige Ande kommer inte att skjuta blixtar från fingrarna. Han kommer heller inte tala om för oss att vi måste döda varandra. För om han nu existerar, kommer han istället luta sig tillbaka i sin läderfåtölj, och leendes tända en cigg. Vi människor är så korkade och stressade att vi skapar en värld som balanserar på en svag pinne, precis som Iors koja.

Vi har uppfunnit och kommer ersätta allt med "touchscreenen". För att vi inte längre orkar eller hinner trycka på knappar. Men vi hinner heller inte reflektera över hur kassa dessa jävla "pekskärmsmakapärer" egentligen är. Därför mina vänner, kommer naturens ironi att slå elektroniken på käften. Vi kommer lämna städerna nakna och nuppa i skogen. Våra Iphones, Ipads och datorer kommer inte längre att lyda oss . Det blir kaos på planeten. För instrumenten som vi lagar alla trasiga pekskärmar med styrs genom....

just det, touchscreen.

Smartphones for dum people

Det finns mycket att klaga på i denna ljuvliga värld. Men ett fenomen som bara växer och växer för varje år gör mig väldigt illamående. Fast också jävligt förbannad. Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta och ta upp problemet. Så ni som läser detta och snart känner igen er kan ta en funderare i lugn och ro och sedan trycka upp något i röven.

Jag har besökt oerhört många konserter under mina coola tjugotvå år. Allt från små tillställningar till stora arenagig och festivalspelningar. Det är först och främst på de två sistnämda platserna som detta irriterande fenomen syns tydligast. Nämligen alla jävla idioter som konstant filmar med sina mobiler! Människor som kan hålla upp sin iphone hela spelningar för att, enligt dem själva, bevara stundens underbara upplevelse. Men jag kan berätta för er alla att ett videoklipp inte kommer vara i närheten av lika underbart och vackert som verkligheten. Som stunden du på RIKTIGT står och ser ditt favoritband riva av din favoritlåt.

När ett band jag älskar drar igång en riktig odödlig klassiker, vill jag bara skrika tillsammans med trettiotusen andra fanatiker och sväva in i låtens svettiga rytmer, hamna i trans och njuta mer än jag någonsin gjort tidigare. Men istället hörs ett stort jubel och två sekunder senare blir jag bländad av tiotusen smartphones. Alla famlar med fingrarna på recordknappen och står sedan och skriksjunger med i refrängen. Det sjukaste med detta är att de flesta inte ens ser scenen, utan dem står och biter på tungan och tok-glor på den lilla skärmen under hela låten. Vissa idioter står till och med och snurrar runt. "Wow, där är dem ju! Där står han med sin gitarr och man ser ju nästan vem det är!". Ur mobilens högtalare hörs "SPRAAAKSPRHHAAK!!" och ens egen röst som skriksjunger skitfalskt till refrängen.

Som musiker känner jag att det nästan är respektlöst mot artisten eller bandet om man står och filmar massor. De är ju där för att spela live, bara för just de som är där, just då, för dig. Känn er utvalda och glada. Njut av den grymma stunden och skit i att försöka bevara den. Om du slappnar av och bara tar in allt med dina egna ögon blir det så oerhört mer speciellt. För dig själv. Skit fullständigt i att känna begäret att du måste bevisa för andra att du såg det, eller hur bra det var.
   Sångaren i The Mars Volta bad en gång alla i publiken att inte filma. Han hade senare under giget ryckt en kamera från en brud och slängt sönder den. Salut till Cedric!

Så till alla er idioter. Ta ett foto eller två, men låt för fan proffsfilmarna sköta sitt. Det är ju ändå de klippen du ser sen på tuben. Stäng istället av mobilen och älska med artisten och mig.

Berättelsen om Kalle & Tidsmaskinen

Min trogne banditbroder. Min egna Sancho Panza. Min bästaste bästa vän i den här rymden, är en mycket underlig man. Hans val i nästan alla situationer blir alltid jävligt konstiga. Han heter Karl Anders Folke Adolfsson. Och detta är historien om hans tidsmaskin.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att älska, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina välrepade tungriff inför en stor skara flensbor. De var dessutom en tävling så nerverna rörde sig som de skulle. Spelningen gick i alla fall bra och Kalle och hans band var nöjda med prestationen. Nästan alla i juryn gav bandet fulla poäng förutom en liten korthårig ful tjej, som inte gav poäng alls. Detta chockade Kalle väldigt mycket och bandet trillade på mållinjen med fyra poäng till seger.
   Kalle och hans gäng fick då lämna Flen med snablarna mot backen. De blev inga rockstjärnor över en natt. Men gemenskapen i bandet växte och de såg framemot framtiden. En punktering senare var de i alla fall på väg hemåt. Kalle fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Vad han inte vet vid det här laget, är att han är för underlig för sitt eget bästa. Han är så smart att han inte ens förstår det märkliga i denna historia.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att hata, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina.. bla bla bla, ja det gick skitbra och bandet fick högsta poäng av samtliga jurymedlemmar. De kom etta i tävlingen och flensborna jublade högt! Kalle var nu en rockstjärna och skulle leva loppan för resten av hans liv.
   Gänget drog ut på Flensgator och torg för att supa sig redlösa. Kalle hade så kul och var så glad. Han hällde i sig whiskey och skrek "Hell Yeah!" hela tiden. Men lyckan var kort. Bassisten i bandet var så full att han snubblade på skosnörena och bröt nacken, gitarristen hoppade in i bilen och körde in i ett träd och trumslagaren fick hybris och rånade en bank. Alla tre dog. Kalle den stackaren fick lifta hem med tårar rinnandes längs kinderna. Det var slut. Han var rockstjärna för en natt, men inte mer än så. Han fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Ett år efter denna tragiska händelse fick Kalle nog. Han saknade sina bröder så mycket och kunde inte leva med tanken att leva utan dem. Så han hade två val. 1. Att fortsätta jobba och starta ett nytt band med nya vänner. 2. Att fortsätta jobba och forska fram en tidsmaskin. Han stirrade in i en vägg i tjugofem minuter och bestämde sig för det sistnämnda. Han ringde chefen och bad om att få jobba över varje kväll i ett år, han köpte sedan femton stockar snus och hyrde fyrahundratio science-fiction rullar.
   Efter en vecka hyrde han ett av affärens solariebås i ett helt år. Där inne satt han hela nätter och tittade på rymdfilm och solade solarium.

Kalle hade lyckats! Efter många timmar, veckor, månader och toabesök var äntligen tidsmaskinen färdig. Han arbetade sin sista dag och hyrde ut sin sista film, sedan traskade han in i båset och lade sig i solariet. Han stängde överdelen och blippade på alla knappar. Vips så stod han och Tids-solarie-maskinen mitt ute i Flensskogen. Han hade lyckats!
   Kalle hade färdats till den tiden då hans gamla band när som helst skulle entra scenen i tävlingen. För att riva av sina välrepade tungriff. Han skyndade sig dit och betalade inträde. För att förindra sina vänners tragiska dödsfall hade han planerat in en idiotsäker plan, i alla fall enligt han själv. Kalle gick runt och sökte upp jurymedlemmarna. Han fann den lilla korthåriga fula tjejen. Med sin alldeles speciella charm fick han henne på fall och de hade en kort men mycket intensiv kärleksakt inne på toaletten. Kalle viskade sitt inplanerade dirtytalk i hennes svettiga öron. Han hade henne direkt.

Kalle gick sedan ut till publiken för att betrakta den jävligt tunga spelningen. Han var exakt lika bra som han minns det. Tävlingen avslutades och bandet gick inte vidare. Den korthåriga fula tjejen gav dem noll poäng. Kalle stod senare på parkeringen och såg på när han själv stod tillsammans med sina musikbröder. De bytte däck på bilen. Kalle log och upplöstes i tomma intet.

Karl fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping, men lycklig tillsammans med sitt band.

Segway is the only way

Kära kamrater! Något sensationellt har hänt på våra gator och torg! Något jag väntat på väldigt länge har nu äntligen skett. När jag gick på högstadiet minns jag att någon sa till mig att några poliser i San Fransisco hade börjat använda något som tidigare bara fanns i våran fantasi. Något man bara kunde se i science-fiction-serier. De gled nämligen runt och cruisade staden på segways!

Detta fordon, som jag fan inte kan förstå mig på oavsett hur mycket jag tänker på den, har nu äntligen nått Svea Rikes Polisstyrka. Varför jag blir så exalterad över detta är för att jag börjar garva så fort någon nämner ordet segway i min närhet. Ännu värre när jag ser den gamle segwaymannen i Nyköping. Jag minns hur jag och mina vänner skämtade om San Fran-snutarna. Hur dem med rak rygg och välstrukna uniformer rullar skitsnabbt ner för stadens mördarbranta gator. På hjälmen sitter en blå saftblandare och på styret en tuta. Tänk dig den synen en stund och fantisera över hur du skulle bemöta den ordningsmakten. När två snutar kommer fram och gör piruetter på segway. Själv skulle jag bara kissa på mig och skratta tills jag låg ner på marken. Något som i och för sig är till polisens fördel om dem vill arrestera mig.

När jag i höstas var i Mongoliets huvudstad Ulaan-Bataar så såg jag min allra första segway-snut. Min käre vän Johannes var ute och promenerade ensam första dagen och kom plötsligt springandes hem till vårt hostel. Han hade fångat något helt sjukt på sin kamera. En äkta mongoloidsnut! På en segway! Med off-road däck! Det var en händelse som jag, och framförallt Johannes, aldrig kommer att glömma. Några dagar senare såg jag även en segwaysnut med mina egna ögon. Givetvis med off-road däck.

Och nu mina damer och herrar. Har Stockholmspolisen förstått sig på vad framtiden handlar om. DN skriver idag om hur polisen ska testa segway som färdmedel. De frågar om polisen inte är rädda för att det ska ses som töntigt. Jag lovar att jag kommer jubla, klappa händerna och skratta ihjäl mig nästa gång jag ser en svensk segwaycop.

När jag var liten tittade jag mycket på den tecknade serien The Jetsons.

Biljardjazz

Det sägs att en äldre man med kostym och hatt en gång entrade McEwans på östra storgatan. Han var runt en meter och tjugo centimeter lång, hade en buskig mustasch och stora röda kinder. Hans lackskor var slitna och träkäppen likaså. Den gamle mannen satte sig inne i rökrummet. Det mörka rökfyllda rummet i trä var redan ockuperat av en yngre man. De satte sig mittemot varandra och pratade en stund. Den yngre höll inte med den andre i en diskussion om trädgårdsdekoration. Den äldre rynkade sitt ansikte och satte handen för pannan. Efter några sekunders tystnad öppnade han ögonen och sköt extrem röd laser ur pupillerna. Den yngres panna sprängdes och han dog.

Lasermördaren drack upp sin whiskey och bröt upp en planka i väggen. Han tog tag i sin käpp och hoppade ner i hålet. Det sägs att han grävde en tunnel och öppnade en egen bar som ligger exakt under östra storgatan. En salig blandning av brittisk och finsk kultur är samlad i en stor grottsal. Där man kan dricka pilsner och äta rejäla stekar. Det finns flera biljardbord och varje afton står ett gäng jazznegrer på scen i flådiga kostymer för att jamma loss hela natten lång.

Vinkar du till dig den ärrige bartendern och viskar, "Saturday night fever with golden retriever", släpper han in dig i det hemliga rummet. Där stans alla hundar möts för att lira lite poker, samtala och röka finfina cigarrer.

Slutsatsen på detta är alltså: Varför kan inte biljardhallen i Nyköping slänga ut alla jävla datorer och fixa alkoholtillstånd! Det skulle garanterat bli stans bästa häng!

Vägen bort är lång, längre bort än hem

Mitt namn är Jimmy. Jag är född i tvillingens stjärntecken och för dem som tror på sådant trams betyder det att jag har lätt för att starta saker. Att jag ofta har många bollar i luften samtidigt, men dock aldrig fullföljer det jag gör. det ligger ett uns av sanning i detta, i alla fall om man läser denna blogg. Jag skriver ju väldigt sällan, om inte aldrig, och när jag försökt föda ett inlägg slutar det oftast med att jag sätter ett finger i luften och gör jazz-diggar-dansen. Jag kommer då inte tillbaka till skrivandet utan istället flyger det andra pekfingret upp och lufttrummorna flyger fram. Det finns ju så mycket underbar och orörd musik där ute i sajber-späjs. Så ja, bristen på inlägg är bara Spotifys fel.

Jag gick bakåt i tiden lite grann och läste gammalt skit jag skrivit. Mitt liv då såg faktiskt mycket annorlunda ut jämfört med idag. Det var bara två år sedan men ack så mycket som kan hända som gubben sade när han sket i bastun. Mitt jag då hatade denna stad och ville bara fly, resa iväg och vara borta från hem. Om jag bara visste vilken färd jag skulle vara med om.

När jag var som mest nedstämd på grund av småstadstristess och sjukdom flyttade jag ganska impulsivt till Bergen. De norska fjällen som gav mig en jävla massa erfarenhet och kosing. Nästan ett år efter var jag sedan på väg mot fjärran öst. På ett ryskt tåg tillsammans med tre banditbröder. Nyförälskad i en fin tjej lämnade jag mitt hem igen för att leka rövare på andra sidan jorden. Sovjet, Mongo-liet, Tjing-tjongland och samtliga små länder som Amerikat bombat skiten ur hann jag besöka dessa tre galna månader. Ett liv på skitiga tåg och bussar genom Asien går inte att beskriva i ett blogginlägg. Så det ger jag fan i.

Men men, nu sitter jag i alla fall här. Hemma. I Nyköping. Staden jag lärt mig att älska med hela mitt hjärta. Det enda som krävdes var att inte vara här. I augusti bär det dock av igen då jag kommer plugga journalistik i hufvudstaden. Så jag måste slå min så kallade tvilling på käften och börja skriva igen. Men just nu ska jag i alla fall jazz-diggar-dansa innan jag måste sova.

Veckans Mustasch

#14 John Bonham
Led Zeppelin

Veckans Mustasch

#13 Tony Iommi
Black Sabbath

Veckans Mustasch

#12 Captain Beefheart

Eftersom han dog för inte så länge sedan får han vara med en gång till.
R.I.P

Veckans Mustasch

#11 The Stranger

Veckans Mustasch

#10 Farsan i familjen Addams

Veckans Mustasch

#9 Janne "Loffe" Karlsson

Det är kul att slå på trummor. Det tycker Janne också.

Veckans Mustasch

#8 Magnum PI

Det är så förbannat jävla varmt hela tiden! Vad hade Magnum gjort?

Veckans Mustasch

#7 Captain Beefheart

Mannen som älskar med en vampyr och har en apa på knät.

Veckans Mustasch

#6 Kenta Gustafsson

Imorgon beger jag mig mot Borlänge för att sedan kröka och gorma till musik i en vecka. Därför får denne sköne pajsare stå för veckans mustasch.

Veckans Mustasch

#5 Josef Fritzl

Vår allas mysfarbror.

Kom ihåg att investera klokt

Om jag hade alldeles för mycket pengar skulle jag anställa två män i frack. Den ena skulle gå en meter framför mig vart jag än gick. Han skulle sedan riva ner allt möjligt som finns i min närhet. Som till exempel matvaror i affären, cyklar på gatan eller affischer och tavlor. Den andre mannen skulle samtidigt gå en meter bakom mig för att plocka upp allt som den ena mannen river ner. Han skulle sedan lägga eller sätta tillbaka allt som det precis var sekunderna innan. Jag själv skulle bara gå och se förbannat cool ut.

Veckans Mustasch

#4 Diego Maradona

Fotbolls-VM har precis startat och mannen med Guds hand har alltid varit, och kommer alltid att vara, den grymmaste snubben på plan.

Veckans Mustasch

#3 Saddam Husseins polare

Visst hade herr Hussein en respektabel musche. Men snubben i bakrunden är snäppet vassare.

Dagbok från en cykel

Det händer väldigt ofta att jag är full på en cykel. Jag färdas på min slitna farkost, från stad till hem. Från fest till säng. Detta är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Sedan början av maj har jag hunnit med obegripligt många fylleturer på cykel. Majoriteten har skett under okontrollerande former och har ägt rum mellan kl fyra och halv sex på morgonkvisten.

Söndagens tidiga morgon bjöd på solsken och sjungande fåglar. Jag satt på min cykel och ville sjunga med. Men istället kom jag och tänka på varför det alltid är så folktomt. Varför jag aldrig möter någon snäll själ som är på väg hem, precis som jag själv. Förklaringen kan vara att ingen annan än jag är ute och cyklar denna tid på dygnet. Men det kan också vara så att någon underlig och undermedveten kraft gör att vi fulla cyklister alltid beger oss hem på olika tider. Det skapas ett avstånd mellan oss med ungefär fem minuters marginal. Vi har ingen aning om det själva, det bara är så.

Därför har jag bestämt att nästa gång jag cyklar hem med kastrullen på huvudet så ska jag stanna upp. Jag ska stå stilla med min cykel och vänta in nästa resenär. Jag kommer hälsa och berätta om min teori. Vi två kommer sedan stå där och lära känna varandra samtidigt som vi väntar in nästa figur, osv. Efter ungefär femtio minuter har vi skapat en större gäng med förhoppningsvis sköna lirare. Samtliga personer är fulla och sitter på varsin cykel.

Så här långt var det planerat. Vad vi gör sedan är ett mysterium. Men med all säkerhet kommer det inte bli tråkigt.

Veckans Mustasch, Clint & Jag

Idag är en mycket speciell dag. Jag har nämligen fått den äran att få födas på samma datum som legendaren Clint Eastwood. Smutsiga Harry som kan spränga hästar med blicken fyller faktiskt hela åttio bast denna underbara dag.

Så mina damer och herrar, plocka fram knallpulverpistolerna och skjut er i händerna! Årtiondets största bemärkelsedag måste firas med en jävla fest. Heil Clint!

#2 Angel Eyes

Eftersom Clint aldrig har haft någon utmärkande mustasch så får den onde jäveln i "Den Gode, den Onde, den Fule" stoltsera denna vecka.

Den springande mannen

En rörelsehindrad man
springer längs gatan ner
kvinnan på hörnet står och skriker
hon skriker sig hes
spring inte!
skriker kvinnan sig hes
längs gatan ner
promenerar medborgare
medborgare som många andra.

En rörelsehindrad man
stannar upp i all hast
betraktar kvinnan på hörnet
en motbjudande figur
spring inte
viskar kvinnan sig hes
längs gatan ner
springer endast de som kan.

En rörelsehindrad man
står stilla på gatans sten

en skadad man
en lemlästad man
längs gatan ner
en sårad man.

Veckans Mustasch

Jag önskar att jag hade en mustasch. En överläpp med päls. En sån där riktig jävla musche som bara skriker Fuck off and die! Jag önskar att jag hade en mustasch som vrider av min handled så fort jag petar i näsan. En mustasch med attityd. Om den hade kläder skulle den bära nitar och AC/DC-tischor. Jag skulle vinna mustaschkampen. Min mustasch skulle bota cancer. Jag skulle gå in till Rosenbad där min mustasch skulle ge Reinfeldt en dansk skalle. Kungen skulle ge mig kungakronan. Men muschen skulle stjäla den ifrån mig. Min mustasch skulle komma med i mensa. Den skulle döda alla andra medlemmar. Jag skulle vara så jävla snygg.

Men eftersom jag inte har någon ashäftig läppfrisyr tänkte jag försöka hylla de män som gör mig stolt att vara människa. De som bär eller har burit sin mustasch med karaktär. Vi ska minnas deras mustascher som hjältar, som krigare, som riktiga individer!

#1 Frank Zappa

Det är mustaschen som lirar gitarr i studioinspelningarna.

Den sjuke mannens tankar

Han funderar och undrar en natt som denna natt
en natt som påminner om en helt annan natt
då mörkret promenerade till arbetet
då han själv stod och såg galen ut
ljudet från månen gjorde honom sjuk
besatt av det som ingen borde få se
eller höra
ty det kommer aldrig skrivas på ett papper

Flygande cykelfilosofi

Konsten att flyga har fascinerat människan i alla tider. Arthur Dent menade en gång i tiden att du bara behöver springa och vara tillräckligt frånvarande, för att sedan falla ner mot marken och vara otroligt tankspridd. Med lite tur så händer det, du missar marken och flyger.

Jag kommer att cykla på min cykel någon gång i framtiden. Jag kommer att vara full och lite eländig. Med den rödvinsfläckiga tygpåsen runt axeln kommer jag att vara på väg hem. Hem för att sova ruset av mig. Det kommer att vara jävligt kallt. Kallt nog för att kunna döda en naken man. Jag kommer att fundera på livet, universum och allting. Jag kommer att undra vad jag gör där i huvudtaget. "Här är jag med en tygpåse på en cykel". Samtidigt som denna mening upprepas i mitt huvud ockuperar fyrahundrafyrtiosju andra tankar mitt huvud. Jag tänker som en tok, alltså är jag en tok.

Vem är den ryske mannen? Vem är den rätta för mig? Vilka vänner kommer jag ha för evigt? Kommer jag ha vänner för evigt? Vad borde jag göra när jag blir arg? Krama? Slå? Förlåta? Kasta sten i glashus? Hur ska jag göra med mitt liv? Jobb? Fly? Kommer jag ramla av? Musik? Politik? Frisyr? Mat? Gud? Universum? Allting?
Världen runt mig och min cykel kommer att flyta ihop till en och samma massa. En stor fet jävla mandelmassa!

Vid detta ögonblick, exakt vid denna sekund och tidpunkt händer det. Jag kommer ramla av min cykel. Helt ovetandes om min egen existens. Min förgiftade kropp faller framåt likt en attackerande kobra. det kommer att göra oerhört ont då marken blir kysst av min snoriga näsa. Men vad näsan inte vet är att hjärnan är alldeles för tankspridd för sitt eget bästa. Mitt i fallet glömmer jag bort att falla. Jag flyger! Upp mot himlens kala valv. Jag simmar genom mandelmassan och ler. Det kommer att vara vackert. Jag flyger upp på tiotusen meters höjd. Jag drar ner mina jeans för att sedan kissa i motvind. Alla funderingar försvinner och jag kommer att tänka, "Va fan var det här bra för?"

Något jag lärt mig bland fjäll och berg

Äventyraren lämnar alltid sin nya vän för att finna nya vänner.
Men en äventyrare återvänder alltid till sina nya vänner.
För i slutändan blir en ny vän alltid en gammal vän.
Och en sann äventyrare lämnar aldrig sina gamla vänner.

Propagandans bättre sida

Du och jag och vi borde se mer barnprogram må jag då säga. Här och nu och då, i framtiden och därefter. När jag satt där som liten knodd, en meter från teveskärmen, lärde jag mig sagolikt mycket mer än vad man kan tro. Livet och dess kluriga jävla klurigheter. Hur och varför ska jag krama den där människan? Vad är vänster? Varför och när blir folk arga på varandra? Hur ska jag göra för att få en vän? Hur ska jag göra för att inte min vän ska vilja döda mig? Hur och varför ska jag prata? Får jag verkligen slå tillbaka och vad är höger?

Mycket och otroligt mer därtill har barnprogram och dess budskap lärt mig och dig. Helt enkelt vad som är rätt, vad som är fel och vad som är mer okej än att spränga planeten. Även de blodigare historierna där de slår och mördar varandra hjälper dig att förstå dessa frågor. Sedan finns det ju alltid undantag där vissa personer kanske fått för mycket av det goda och skjuter ner en skola eller två. Men detta tycker jag även måste ske eftersom det ger alla de andra ytterligare en lärdom om vad vi icke borde göra.

När jag sätter mig ner för att se ett barnprogram idag, när jag är nästan 21 år och förhoppningsvis väluppfostrad, så stannar jag till i tankarna för en stund. Helt plötsligt ser jag alla dessa budskap och råd som jag aldrig såg eller förstod när jag hade turtles-tisha. När en skrikande ko stoppar en höna i näsan såg jag inte den djupa sanningen! Budskapet i just detta exempel ser jag dock inte idag heller. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag kommer i alla fall låta mina barn sitta mer än länge framför Cartoon Network. Så länge de inte glömmer bort att ibland gå utomhus för att spöa skiten ur varandra med pinnar. För även det kommer i slutändan lära dem att det inte är så jävla kul att bli slagen.

om två veckor mina vänner, då sitter jag och dricker bira vid ett trumset

"I'm gonna suture up my future,
I ain't jaded, I just hate it.
See, I've been down to long,
it's kinda hard to explain.
Done and buried all I carried.
All my evil is through a needle,
as it pull through the eye.
What was and what will are now gone"

De försvunna strumporna

Följande handskrivna brev fann jag på mitt skrivbord efter jag kom hem från den underbara och mysiga påskmiddagen hos nypangänget:

Hej Jimmy.
När jag reste hit till Bergen i vintras hade jag åtta par svarta strumpor med i packningen. Nu har jag endast tre par kvar. Var de andra fem strumporna tagit vägen har länge varit ett stort mysterium för mig. De försvinner spårlöst en och en och det är jävligt frustrerande. Kan det ha varit vår vän Jonas som tagit dem i smyg? Eller har det varit så att jag råkat bränna upp dem i sömnen? Ikväll hände det i alla fall igen. När jag öppnade torktumlaren märkte jag att en av mina strumpor fattades. Jag var säker på att maskinen hade varit på hela tiden. Jag fick lite panik och blev paranoid. Jag startade om programmet på tumlaren och klättrade själv in i centrifugen. Jag var tvungen att se med egna ögon var dessa jävla strumpor tar vägen. Det var trångt och varmt. Jag hann inte tänka så mycket innan allt började snurra. Jävligt obehagligt måste jag säga.

Jag förlorade tidsuppfattningen och kände mig fruktansvärt yrslig. Efter en evighet blev maskinen tyst och den hemska resan var över. Jag var totalt mörbultad och tänkte bara på att få komma ut ur fanskapet. Jag återupphämtade mig dock fort och begav mig upp till mitt rum. Efter några minuter märkte jag att något inte stämde. Jag hade nämligen rest tillbaka i tiden! Rättare sagt fyra och en halv timme innan jag klättrade in i torktumlaren. Det betyder alltså att ingen befann sig i lägenheten. Du och Jonas var kvar på den underbara och mysiga påskmiddagen nere i byn. Jag borde blivit chockad och rädd men istället accepterade jag min situation och bestämde mig för att ha kul.

Som du säkert ser så har jag druckit upp all din cola som stod bredvid datorn på skrivbordet. Jag förstod att du såg fram emot att dricka den själv, så jag gjorde det bara för att jävlas. Om Jonas är lite arg på dig sen så är det nog för att jag gick in i hans rum och bajsade i hans säng. Jag skrev även "Jimmy" på väggen med det som fastnade kvar mellan skinkorna.

Nu sitter jag i alla fall här och skriver detta brev till dig min käre vän. Jag förstår att du är lite förvirrad och kanske till och med arg. Men jag vet att du skulle göra detsamma mot mig. Det är jag faktiskt helt säker på.

Hade fint och ta hand om dig.

Med vänliga hälsningar
Jimmy Karlsson


P.S. Jag har fortfarande inte en jävla aning om var strumporna tar vägen.

Djävulens hjärnblödning

Han vet inte längre vad som är där
heller inte vad som är här, eller i rummet på andra sidan gården.
Han vet inte längre vad den andre skulle säga
eller vad han själv skulle säga om den andre nu sa det.
Men han vet mer än vad han tror,
och mer än den andre känner till.
En kamp i tystnad kvarstår
han vet inte längre varför uppgörelsen slutar
som den antagligen gör
den andre ler som aldrig förr.

Han vet inte längre vad som är bra i sammanhanget
heller inte vad som är sämre för den andre
eller i huvudtaget vad som helst.
Han vet inte längre vad den andre som är där är
heller inte vem som är här, eller i rummet på andra sidan gården.

Han öppnar munnen och säger något totalt osammanhängande
tystnaden bröts
universums innehåll försvann.

Tassjazz

Jazzkatten bär kostym och skor
som han ärvt av snubben som är far till hans bror.
Denna figur spatserar ned längs den sovande gatan.
Han visslar en sång som påminner om den rättvise Herr Satan.
Med hatten på sne, brukar jazzkatten alltid le.
Men denna vita morgon är något annorlunda, ty han kan endast se henne om han låter ögonen blunda.
Han vill drömma sig bort, bort från sjukdom och pest
tillbaka till då samtliga medlemmar hade mustasch på fest.

Tiden förändras och kommer så alltid göra, säger jazzkatten.
Han har nämligen varit vaken hela den långa natten.
Istället har han funderat på ingenting och allt.
Nu fryser han om tassarna, det är kallt.
När något som var så vackert får ett stort sår
kan varken du eller han hålla tillbaka något som en tår

morrhår.

Dagens observation

Det sker sällan, men när hela skalet på löken går att ta bort i ett och samma stycke. Då känner jag mig fulländad. Jag känner ett välbehag som ingen varelse kan känna. Matlagningen kommer bli ett mästerverk. Jag ser oändligheten. Jag hör fåglarna sjunga och vishetens vind virvlar vilt i rummet. Jag blir ett med löken.

Gubben, Hitler och Jag

Jag heter Jimmy. Jag har inte haft något intressant att berätta på länge. Där med bristen på inlägg. Men jag har insett att det inte finns ett enda tidigare inlägg som inte är meningslöst eller idiotiskt. Så jag kan lika gärna fortsätta på den banan. En stor gul banan.

Jimmy heter jag och bor numera i Bergen. Norge är ett jävligt konstigt land. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är hela tiden småsaker som gör landet ibland helt idiotiskt i mina ögon. Jag säger minst en gång dagligen att norrmän är dumma i huvudet. De personer som jag lärt känna denna vinter är i alla fall underbara och schyssta människor. Men alla de andra är idioter. Jag är inte fördomsfull nu, detta är ren fakta sa gubben när han sket i bastun.

Mitt arbete är att ta hand om gamla människor. Ni vet, dem där som byggde upp vårt samhälle som vi lever i idag. De som avlade fram mor och far och deras syskon. De människor som jobbade arslet av sig en gång i tiden och som besökte varandra IRL istället för att starta en facebook-grupp varje halvtimme.
Det som skiljer de norska gamlingarna mot de svenska är att de en gång för länge sedan upplevde något som kallas för det andra världskriget. För något vi inte riktigt tänker på, i alla fall inte jag, är att vårt lilla grannland faktiskt blev invaderat av mustaschfarbrorn med hybris. Norrmännen upplevde bomberna, rädslan, kaoset och avrättningarna som kriget innebar. När jag hör en liten söt tant berätta om när hon stod uppe på fjället och såg krigsfartyg längs hela horisonten samtidigt som himlen var full med krigsplan så kan jag inte riktigt förstå. Det öronbedövande ljudet, skräcken och vetskapen om att det nog är kört. Hon berättade om hur planen flög förbi så lågt att vissa flög på en lägre nivå än hon själv stod.
De flesta har inte velat berätta om kriget först nu när de är gamla och känner för att få all skit ur sig. Jag har fått ta del av många sjuka men otroligt intressanta historier. Historier som får mig att verkligen förstå hur bra jag har det idag och vilken bra uppväxt jag haft. Det låter jävligt cheesy, men så är det som gubben sa när han sket i bastun igen.

Vintern har varit grym på två olika sätt. Jag har haft jävligt kul, lärt känna nytt folk och lärt mig massa skit som säkert kommer till användning någon gång. Det andra som har varit grymt är kylan, denna hemska jävla kyla. Jag och min käre vapendragare Jonas bodde i några veckor i Satans lägenhet. Det var nästan minusgrader i ett av rummet. Därför undvek vi detta rum. Eller snarare, vi undvek alla rum förutom det minsta. Där sov vi tillsammans, firade jul, nyår och försökte hålla värmen med hjälp av Mick Jagger.
Men nu är det i alla fall varmt. Precis som gubben sa när han sket i bastun för tredje gången.

Them Crooked Vultures

Något ytterst märkligt men fullständigt underbart har hänt på denna jord. Dave "Motherfucking Rock N" Grohl i Foo Fighters har startat ett bad ass jamband tillsammans med stenhårda Josh Homme (Queens Of The Stone Age) och gamle bassisten John Paul Jones (Led Zeppelin).

Riktigt tung bluesrock med högt tempo och galna riff är precis vad de bjuder på. Eftersom Josh sjunger och lirar gitarr och Dave står för slagverket så lutar det lite åt Queens, vilket inte är mig emot. Mina två favoritartister tillsammans med bassisten i världens bästa band genom tiderna kan fan i mig inte slå fel!

Bandet vid namn Them Crooked Vultures har hunnit med några hemliga gig och nu väntar jag på albumet som en liten bebis, som längtar efter morgondagens tuttmjölk.

Varma mackor med ost och bacon är livsfarligt.

Jag var oerhört hungrig. Jag bestämde mig för att skapa varma mackor med ost och bacon. Det skulle sedan bli klurigare än vad jag trodde.

Efter jag tappade hela osten i en vattenfylld diskho så upptäckte jag att jag inte äger en osthyvel. Samtidigt som jag cuttade sönder osten med kniv så spottade baconskivorna kokhett fett på idioten som stod där utan tröja. Jag städade upp skiten, men välte ut soporna på golvet. När jag sedan reste mig upp och svor så slog jag huvudet i köksskåpsdörren. Jag fick så ont att jag inte ens kunde svära. Käket skulle sedan in i spisen. Jag tappade en macka som självklart landade upp och ner, sedan tryckte jag spisgallret mot magen. Det gjorde också ont.

Jag var oerhört hungrig. Maten var klar. Jag upptäckte att jag äger en osthyvel. Jag svor. Jag åt. Jag brände mig på tungan.

Grisarna har blivit förbannade

Herregud! Lås alla dörrar och fönster! Grisarna skonar ingen!


Källa: vår allas underbara Södermanlands Nyheter.

Dagens observation

Antal tanter med glasögon och kort hår inne på Axelssons idag kl 12:45:

19 st av ca 25 (kassörskan medräknad).

En gammal myt är knäckt

Om ett träd faller i skogen... och jag ser det från ett säte i bussen, på motorvägen från Norrköping, med högsta volym i ipoden.
Låter det då?

Svar nej.

Grottmänniskan i dagens samhälle

Jimmy Karlsson, det är jag ja. Jag arbetar som in i helvete så det finns inte så mycket tid till annat just nu. Jag hinner knappt tänka särskilt mycket. Det är det som händer när man jobbar, man tänker inte. Men hade jag suttit hemma utan arbete hade jag antagligen tänkt för mycket istället. Jag hade suttit i soffan och stirrat på spindeln utanför fönstret, så länge att jag till slut tror att jag är en spindel, spindelmannen. skumt hade det varit.

I helgen så handlade jag på ICA på Arnö. Plötsligt slog det mig. Är det bara jag, eller ser alla ny-nazister/nassar/"patrioter"/nationalsocialister/"vikingar" ut som neandertalare? Jag hade nämligen möjligheten att betrakta mer än ett dussin av sådana män inne på affären. Buskiga ögonbryn som hänger ner en hel del, ganska kutryggiga och stora, många har tjurnacke och ser alldeles vilda och livsfarliga ut.

Det räcker med att begrunda dessa i mindre än trettio sekunder och man förstår att samtliga bär runt på mer än en bokstavskombination. När den ena försöker förstå sig på snus-maskinen så står den andre och slår på den, tillsammans med fyra andra snubbar som slår på både maskinen och killen som försöker förstå sig på den.

Jag tycker det är ganska fascinerande faktiskt. Det är ju kul att de har funnit varandra och har kul tillsammans. Synd bara att de måste ogilla alla oss andra.

vin och afton

Att sitta och dricka mousserande vin alldeles själv till de ljuva tonerna från låten La Noyée. Det mina vänner, är fullständigt underbart. Jag sitter och tittar ut mot solnedgången, på änderna som flyger förbi och samtidigt funderar på livets alla knasigheter.

Eller nu sitter jag ju snarare här och skriver om vad jag gjorde innan. Hela stämningen har förstörts och glaset står bredvid datorn. Eh, Fuck you, nu ska jag stänga av datorn. Gör det samma min käre vän.

P.S. Imorgon ligger jag i min favorithängmatta på den italienska landsbygden, borta från telefonmottagning och internet. 

Raggarsonen som är rädd för fordon

När jag åker med i en bil brukar jag fantisera om att vi krockar, en fet jävla smäll. I ett träd, på motorvägen, med en annan bil eller med en stor långtradare. Jag ser precis i detalj hur det skulle se ut. Hur bilen trycks in, hur vi voltar, hur våra kroppar rör sig och hur varje person slår i bilens interiör. Ibland fantiserar jag om själva krocken flera gånger. Ungefär som en typisk Tarantino-rulle.

Jag fantiserar om tystnaden efter själva olyckan. Jag är vid medvetandet men kan inte röra mig. Det dröjer ett tag innan ambulansen anländer till platsen. Ibland skenar tankarna iväg och jag ser till och med min egen begravning. Detta tänker jag när jag sitter där i bilen. Jag vet att det krävs så lite för att min fantasi ska bli verklig.

Men sedan tänker jag på hur sjukt osannolikt det skulle vara om vi krockade precis vid den stunden som jag sitter och tänker på det. Givetvis så sänks ju inte oddsen för en olycka bara på grund av mina tankar, men det känns verkligen som att det absolut inte kommer hända på grund av det. 

Ibland ser jag ut genom fönstret och fantiserar om hur människor springer på hustaken och slänger sig ut för att falla ned på marken. Inte som självmordbenägna människor, utan de ler samtidigt och försöker verkligen slå ner så hårt och brultalt som möjligt. Jag vet att det är sjukt men jag finner det intressant att lista ut hur det skulle se ut.

Borde nog sova nu.

Jag och den där snubben som jag faktiskt älskar

Jag måste skynda mig, ska cykla ner och möta en viss snubbe. En snubbe som jag aldrig riktigt kommer förstå mig på. Även fast jag känner honom bättre än mig själv. Vi ska resa ut från staden för att låta våra själar göra sin grej. Vi har gjort det förut, vi kommer göra det igen och vi är jävligt bra på det, på alla sätt.

En fin kväll på Broder Tuck

"En ton och en ramsa

en sång med ett moln

ord som får fötter och började gå

rakt över vattnet, från ö in till land

rakt fram till koken

där ordvisan brann".

Han vill så gärna så ge det till honom

Jag vet för fan inte vad jag ska ta mig till kära vänner. Ska jag satsa stenhårt på det jag brinner för? Arbeta som ett svin och försöka stiga uppåt. Jag har gnistan och tror jag skulle orka. Men det går inte på egen hand, människorna jag behöver för att lyckas måste också vilja.

Eller ska jag fly till det okända? Jag får helt enkelt se vad som händer. En sak är i alla fall säker, jag pallar inte ett år till.  

"Skin and bones, don't you know?"

Det finns ett livealbum som får mig att gråta i mängder. Dock inte som en liten tonårstjej, som är förälskad i någon meningslös kändis. Utan jag bölar för att den är så genialisk och innehåller så mycket känsla. Jag var ett knapptryck ifrån att åka till London 2006 för att se samma konsert. Men jag valde att inte trycka, något jag ångrar med hela mitt hjärta idag. Skin And Bones med Foo Fighters, ett mästerverk mina damer och herrar.  

   

Blåsa fram ljud

Om jag kunde vissla, skulle jag göra det

en glad sång till dig

jag skulle vissla, under vår lilla utflykt nere vid bäcken

din och min bäck

du skulle le, jag skulle bli lycklig

av att se det finaste jag vet

 

Abra kadabra

Jag är Jimmy Karlsson. Jag har funderat ganska länge på min situation. På något sett känns det lite som att stora problem i mitt liv ofta löser sig jävligt lätt. Det kanske är för att jag alltid tror att alla problem är större och svårare än vad de egentligen är? Det kanske är så, eller så har jag bara en jäkla tur. Isåfall tackar jag den där skäggige snubben som sitter där uppe och lirar tärning.

I slutändan blir det mesta alltid som jag ville från början. Jag håller verkligen med sköningen Candide. Han sa nämligen att allt ordnar sig till det bästa i den bästa av alla möjliga världar. Men, det får inte bli en allt för positiv stämning nu. Jag anar nämligen att jag istället har mycket otur i vardagslivet. Småsaker går sönder, saker rasar, saker flyger, saker försvinner, saker glöms och saker fastnar. Alltid på de mest olämpliga tillfällena och resulterar oftast att jag får ont någonstans.

Jag har nog enbart kommit på detta för att kunna hålla en god min, när till exempel min enda nyckel ramlar ner i en springa. Då måste jag kunna le åt saken och tänka, "jag har ju iallafall en flickvän och en svingrym Linnéa som kan stötta mig och hjälpa mig att få upp nyckeln, den där jävla nyckeln".

Idag var jag på visning på en lägenhet. Jag kommer nämligen bli hemlös om en månad. Men abra kadabra och här sitter jag med en ny fin lägenhet. Som sagt, mina stora problem verkar lösa sig jävligt lätt.   

Jag tackar och bockar för en gyllene afton

Efter en välförtjänt bakispizza mitt under första maj firandet traskade vi in på Nicolaiskolans fritidsgård. Vi möttes av en konsert med mina gamla favoriter Mora Träsk. Vi garvade, sjöng med och var allmänt slitna. Min käre vän Adrian ringde och talade om att han ville bjuda med mig till Strand i Stockholm två dagar efter första maj. Andrew Bird skulle nämligen lira. Jag hade aldrig lyssnat på denne man värst mycket innan, men jag tänkte att det eventuellt kunde bli en skön upplevelse.

Men oj, vilken jävla upplevelse det visade sig att bli. Denne man, ett rent musikaliskt geni! Jag har aldrig sett eller hört någon med en sådan känsla förut. Andrew Bird lirade fiol, gitarr och xylofon samtidigt som han sjöng och visslade. Och ja det stämmer, han gjorde allt detta samtidigt med hjälp av sina schyssta "loop-pedaler". Han hade även tre galet grymma snubbar som gjorde Andrew Bird till ett underbart vackert band.

Två timmar i ren trans blev resultatet av min spontana lilla utflykt med Adrian, Jesper och Mamma-Maud. När Andrew vinkade och gick av scenen så skakade jag på huvudet och var totalt förvirrad, jag hade kommit ur hypnosen som denne Herr Bird snyggt hade försett mig i.

Spontana äventyr blir alltid de bästa, sade gubben som sket i bastun.

Jag ska sluta vara dum i huvudet

Här sitter jag, full och eländig. Jag ska arbeta om ungefär sju timmar. Jimmy Karlsson heter jag. Jag kokar makaroner och jag funderar på om jag ska ha mycket hamburgedressing på makaronerna eller om jag ska dra på massor thaisås istället. Vad fan ska jag göra? Vilket jävla elände. Jag har stora problem. Mycket stora problem. Jag är full och ska snart arbeta.

Problemet är dock inte att jag snart ska arbeta. Mina vänner, problemet är att jag klagar över att jag snart ska arbeta. Att jag är bitter över det.

By the way. Det blev både hamburgedressing och thaisås, jag ska inte klaga.

50 öres Elin

"Under en fet röd måne, och himlens tomma hemska valv

stod femtio öres Elin med en fackla och en bensindunk i sin hand

hon ragglade omkring för hon var packad som en kajel

eldflugorna surrade, svartälven rann.

Det är som jag säger och det jag säger är sant

jag såg allt den galna kvinnan gjorde, från älvens andra strand.

En blek och ihålig morgon kom

Elin grävde fram mannen och barnen ur askan

och gråtandes begravde hon dem.

Sex förbrända plankstumpar blev, till tre skeva kors som står där på sne.

Femtio öres Elin packade allt hon ägde i en koffert och försvann

långt från folk och grannar som tisslar och tasslar och anger varann

om du inte tror allt jag säger, är sant

ska jag ta dig med till älven, kan du få se

tre skeva kors som står på sne."

Jon Eimre

I'm gonna suture up my future

Jag mår jävligt bra. Jag blir hemlös om en måndad och har jävligt ont om pengar. Men det skiter jag fullständigt i. Det börjar bli ett behagligt väder och jag har människor runt omkring mig som får en att må bra, både vänner och random tanter med rullator som chillar med sina tantkompanjoner i vårsolen.

Jag har musik och något riktigt spännande att längta till. Jag har även en tjej, en grym tjej! Oh jävlar vilken kvinna hon är.

Han var smart, den där Olof

"När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika bli rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svagare får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret."

Olof Palme, 1982

Jesus är död

Jag håller på att bli vuxen min vänner... nej, jag menar inte att jag har fått mitt första lilla pubis. Det lär faktiskt dröja. Det som har hänt är nämligen att jag inte behövde leta efter mitt påskägg i år. Efter tjugo år av barnslig väntan och sinnessjukt letande efter det alltid lika perfekta ägget har jag till slut blivit för "mogen" för att leta.

Istället sa bara min kära mor att mitt påskägg låg i köket. På ett sett kändes det skönt att inte behöva resa mig upp och behöva leta. Men ändå, nu i efterhand, så känns det svintråkigt att inte snurra runt i lägenheten som en galen vampyr som inte fått människoblod på flera månader. Förra året kom jag ihåg att jag hatade äggjakten, men innerst inne tyckte jag om det. Jag var bara för tuff för att visa det för mamma.

Det som skrämmer mig är ändå, tro det eller ej, att jag glömde mitt påskägg hemma hos mina föräldrar. Nu sitter jag här i min egen lägenhet, ensam, vuxen och utan mitt alltid lika perfekta påskägg.

Glad Påsk! 

Maskinernas revolution

Det finns dem som tror att maskinerna någon gång kommer bryta sig loss från oss människor och försöka ta över världen. Detta tror inte jag. Maskinerna bryr sig inte om sådant tjafs. Det är bara vi köttstycken som går runt och suktar efter pengar, knulla och världsherravälde.

Maskinerna och tekniken vill absolut inte upprätta en blodig revolution som slutar med att vi blir maskinernas slavar. De vet att de inte har kapacitet till det. Det räcker ju med att vi kapar strömmen eller kissar på dem så är revolutionen slut. Därför nöjer de sig med att huvudsakligen arbeta med det som vi människor konstruerat dem till. Men! Något de dock kan göra, och som också är deras favoritsyssla, är att jävlas med oss människor. Små och irriterande saker som driver oss till total galenskap.

Jag trodde min mobil tog livet av sig förra veckan. Först stod det att ett headset, som jag inte äger, var inkopplat. Sedan fungerade inte knapparna och efter ett tag självdog han. Det visade sig efter några dagar att han bara jävlades med mig eftersom han nu fungerar. Samma sak med min datamus, fjärrkontrollen och dvd:n i datorn. Dessa jävlar måste fan snacka ihop sig under natten när de ligger bredvid varandra på bordet. "Nu sätter vi dit den där jävla idioten grabbar!"

Två gånger denna vecka har grindarna på både ICA och Willys stängts precis när jag ska passera. Är det bara jag eller känner ni också att maskinerna bara hånflinar åt oss? Är de förbannade över jippot Earth Hour? En sak är i alla fall säker, Terminator är inte ute efter att skjuta Sara Connor. Han vill bara lägga brödsmulor i hennes säng.   

 

ett urflippat äventyr

Jag vaknade i morse och var helt paj i skallen. Drömde jävligt psykadeliska drömmar. Men ändå så verkliga på något sjukt sett. 

Jag paddlade kajak i djungeln, blev rånad, jagad av en tiger, jagad av en hyena, såg en tiger läsa tidningen, var på festival, blev nedslagen, satt i en taxi och blev tröstad av Lotta, pratade med en svart liten hemlös flicka, gick runt på ett hangarfartyg, såg en indisk vis man trassla ihop sina kroppsdelar och samtidigt röka vattenpipa samt stirra på mig, såg hundratals tecknade tjocka människor dansa på ett fält, snodde en buss, hittade en italiensk marknad i Jönåker, köpte en ful pälsjacka, såg en giraff med tio meter långa ben jaga en tiger ner från ett berg och på vattnet. var med om ett luftanfall, såg en tecknad man som hade en flera meter lång penis som stod upp och gick igenom hans huvud, pratade med ett flertal underliga människor/varelser, grillade i en kåkstad, sköt med pistol, hittade LP-skivor som var en meter i diameter, bråkade med pappa, käkade godis och bullar, åkte motorcykel och såg en man med boxningshandskar falla ner från ett stup och slå sig brutalt och dö.

Allt detta och galet mycket mer fick jag uppleva under denna underliga natt. Nu ska jag lägga mig och sussa kudde åter igen. Undra vad min hjärna bjuder på denna gång mån tro?  

   

Trailerpark-live 09

Jag och mina tre vänner, Eros Crazylegs, Karl Anal och Jon As K, diskuterade lite igår. Som vanligt så spårade det ur en hel del.

Sagan-om-ringen-lajvare, skit ner er! Här kommer det nya och absolut skönaste lajvet någonsin. Trailerpark-live 09 i Nyköping! 

Ett dussin risiga husvagnar nedlkletade med bajs. Ett område fullt med skrot, lera och massvis med sköna whitetrash-karaktärer som strosar runt och är svinfulla. Snubbar med hockeyfrillor, truckerkepsar, hårdrockbandstischor och skitiga linnen. Brudar med skitigt blonderat hår, extremt korta jeans-shorts, stringtrosor, fula örn- och varg-tatueringar samt stora blåtiror. Varannan kille har nämligen rollen "wifebeater", fler än en har rollen som crackpundare, någon döljer ett methlab i sin husvagn och en jävel spelar den instabila vietnamveteranen som flippar med ett hagelgevär.

De som intar rollen som lite yngre har snickarbyxor utan tröja, skitiga ansikten och varsin BB-gun som de skjuter ekorrar/råttor med. Även dem är svinpackade.

Men det mest klockrena är ändå följande. Ett gäng uniformerade hårdingar á la Cops! Efter några timmar, då det har ballat ur fullständigt i trailerparken, så ringer spelledaren till dessa snubbar. De kommer på direkten i sin vrålcoola poliskärra med saftblandare på taket och munkhållare bredvid Shotgun-fodralet. Dessa snutar, pyntade med handskar och pilotbrillor, stormar in och kräver allmän ordning. Brudarna grinar, snubbarna står blodiga och säger att de är oskyldiga. Crackpundarna springer iväg och någon jävel hotar att ta livet av sig.

Välkomna! 

En ofrivillig vårpromenad

Det var hemskt, men jag var tvungen att göra det. Gå upp ur sängen för att åka och arbeta. Klockan slog 06.15 och jag hotade mig själv med en inbillad revolver för att klara av att kliva upp. Jag duschade, åt lite, hatade hela världen och gick sedan till slottet för att ta bussen ut till Arnö.

På jobbet var det låst. Jag ringde på och efter en stund öppnade min arbetskompanjon dörren.

"Tjabba! Vad får dig att komma o hälsa på så här tidigt?"

"Va? Men jag börjar väl nu?"

"Nej, du skulle ju vara ledig idag"

Hade jag haft ett vapen skulle jag använt det efter denna korta konversation. Tyvärr så hade jag glömt den inbillade revolvern hemma. Jag tog en kaffe och promenerade hemåt. Nyköping var näst in till folktomt. Min käre vän solen, en fiskande gubbe och ett somrigt franskt dragspel i ögonpådden gjorde denna morgon underbar.

 

Folkrörelsen för de som ser uppåt!

Härmed uppmanar jag samtliga medborgare att se mer upp! Med detta menar jag alltså att när ni är ute och promenerar nästa gång, eller går från en plats till en annan, ska ni kolla mer uppåt. Jag har nämligen märkt att den vanliga människan har en förmåga att se nedåt när den promenerar.

Redan de gamla grekerna civiliserade sig delvis genom att bygga saker uppåt, så som till exempel hus. Man byggde inte bara hus utan också mycket fina hus. Detta har man tagit efter i alla tider, så idag finns det många vackra byggnader och även andra fina saker att betrakta. Detta vet ju kanske många redan men jag hittar nästan dagligen nya fina hus, coola balkonger, roliga tak och inte minst jävligt konstiga platser.

Jag lovar att nästa gång du går ut kommer du se något du inte märkt eller sett förut. Det kommer till och med vara något på din egen gata!

A Sunday Smile

"All I want is the best for our lives my dear,
and you know my wishes are sincere.
Whats to say for the days I cannot bare."

"Here's a way to let it roll and it's a way to lose control"

Ge mig ett instrument, vilket som helst. Jag lovar, jag verkligen lovar att jag kommer bli sugen på att lära mig hantera det. Jag håller på att sprängas just nu. Så mycket musik, så mycket toner, så mycket rytmer och så mycket sång finns i mig nu. Det är verkligen hemskt att känna att jag kanske har världens bästa låt i huvudet. Men jag kan tyvärr inte uttrycka mig eftersom jag bara är en simpel trumslagarpojke.

But I'm trying. Jag försöker bli vän med guran, jag vill spela mer piano och jag snackar en del skit om att börja lira alla intrument på jordens yta. Det är inte lätt. Jag skapar ju en hel del musik tillsammans med Endogamia men jag känner mer och mer att det inte räcker. Som sagt, jag håller ju på att sprängas.

Var äckligt nära på att bjuda på en hammond-orgel imorse. Men jag insåg att jag inte kunde hämta den på något sett och jag har platsbrist på grund av ett nyinköpt trumset. Vad fan ska ja med ett till trumset till kan man undra. jo, som sagt, jag håller på att sprängas och det får en att tappa förståndet.

Någon snäll själ som vill jamma järnet med mig? Jag känner nämligen för att skapa the soundtrack of my life!

Folk-är-fan-dumma-i-huvudet # 1

Det finns en del saker som jag inte klarar av riktigt. Här är en:

Folk som puttas i folkmassor! Då menar jag till största del en folkmassa som är skapad på en konsert och är till för att man ska dansa i.

Till dig som gillar att trycka, så att alla framför dig nästan ramlar och personerna längst fram näst in till dör, vill jag bara säga att du är otroligt dum i huvudet!

Jag vill också nämna en sak till er alla som hämnas genom att putta tillbaka, ni är dumma i huvudet ni med.    

Vad skulle Herr Sjöblom gjort?

Det känns lite som att jag borde bege mig iväg, iväg som fan. Vet tyvärr inte vart eller hur. Jag vet för fan inte ens varför. Jag är nog alldeles för nyfiken för att vara kvar på ett och samma ställe. Jag ser framemot att åldras av just den anledningen att jag får vara med och se vad som händer senare här på planeten. Jag är alldeles för nyfiken för att dö. Men o andra sidan vill jag ju veta vad som händer när jag kolar, men det behöver jag ju inte oroa mig för eftersom jag sannerligen kommer att stryka med en dag.

Jag måste iväg, iväg som in i helvete! Afrika någon? Asien någon? Merkurius någon?

Det skrämmer mig lite att en dag få ett lokalt smeknamn så som "Konsum-Karlsson" eller "Snubben-som-luktar-bajs-och-alltid-hänger-inne-på-McEwans". Nu menar jag inte att jag luktar bajs utan att jag inte vill bosätta mig i denna stad så hårt att jag för evigt blir kvar.

Jag har alltid, sedan jag var liten, velat gå till en stor hamn och bara mönstra in på första bästa fartyg. Sedan bara glida ut på de stora haven och tillfredställa min nyfikenhet. En gång mötte jag en Herr Sjöblom som var en försupen sjöman. Vi pratade på tåget i en timma. Han sa något jävligt smart, kom tyvär inte ihåg vad det var.

Men det han sa betydde säkert att jag måste iväg, iväg som fan.   

Eldvatten

Svinskum helg. Igår vaknade jag upp liggandes på mitt badrumsgolv. Förvirrad som satan knatade jag ut till vardagsrummet. Jag tror minsann att blandningen av black russian, vodka, rödvin och öl bidrog en aning till denna så kallade förvirring. Jag insåg att jag kvällen innan hade impulsköpt ett trumset, sånt är farligt! Min banditbroder Ekedahl som åt pizza i min soffa var även försvunnen. Jag kunde fundera ett tag på vad som egentligen hade hänt, men det sket jag i. Jag var mer sugen på att somna om.

Klockan halv tolv vaknade jag upp igen. Jag kom då på att replokalen väntade så jag tog på mig skogshuggarmössan och gick ut i snörusket, lite motvilligt och lite bakfullt. Jag mötte upp banditbrodern på torget. Vi diskuterade varför jag hade ett brännhål i min luva och varför jag hittade en cigarettfimp i den. Samtidigt så gick vi mot Slakthuset.

Jag försökte banka ut bakfyllan med hjälp av lite rock n' roll, men det gick ej bra.

Kvällen blev en ovanlig kväll. Vad som egentligen hände snurrar fortfarande i mitt huvud. Ett huvud som för övrigt har snurrat en jävla massa på sistone. Men denna morgon vaknade jag i alla fall inte upp på mitt badrumsgolv själv, det är en sak som är säker.

Min polare Candide visade sig ha rätt denna gång, igen.   

Time Of The Gypsys

Jag är Jimmy

Jag har alltid varit lite svag för balkanmusik. Med balkanmusik menar jag då folkmusik som mesta dels liras i de östeuropeiska länderna. Storslagna blåsorkestrar som står på en lerig gata i en fattig bergsby och röjer med sina crazyass lungor. Dessa snubbar lever inte på syre, nej absolut inte. Dessa män håller sig vid liv med hjälp av ljudet från sina rostiga instrument.

Men denna orkester är ju ingenting utan den tjocka och alltid lika glada trumslagaren. Han som sitter på en vinglig träpall och slår på bastrumman med den högra handen och röjer järnet på den lilla cymbalen med den vänstra.

Ja, ibland tror jag att jag är född på fel plats. Jag ska ha en dammig kostym och en svart, lite smått trasig, hatt. Jag ska vara en pensionerad småfifflare som har slagit ut mer än en tand. Jag ska ha svart skägg och en lite för stor näsa. Jag ska ligga o chilla i en hängmatta i min vackra trädgård, som för övrigt inte alls behöver skötas, den lever sitt eget liv och gör precis som den vill. Jag ska röka pipa och ha en fru som älskar att sjunga när hon lagar mat. Flera gånger i veckan ska jag möta upp mina sköna lirare nere i byn. Vi ska lira hela natten lång, jag är den tjocka och glada trumslagaren på träpallen.

Jag är Jimko Karltzoníc 

Doftar som tonårsanda

Jag minns en viss sommardag mycket väl. Det är för mig en mycket speciell sommardag. Jag är ungefär sex år, det är min kusins konfirmation och mamma har köpt en ny skjorta åt mig. Det är en kortärmad skjorta och hon ger mig tydliga instruktioner att jag inte ska skita ner mig. Jag lyssnar på min mors visdomsord, men innan vi ska åka till sjömanskyrkan i Oxelösund så är mina armar fulla med vattentatueringar som jag konstigt nog hann köpa på Tuna Motell på morgonkvisten. Jag kommer absolut inte ihåg varför jag jag gjorde det. Kanske för att det, enligt mig, matchade med den kortärmade skjortan och dessutom inte räknades som smuts. Det tyckte i alla fall inte min Mor, det kommer jag ihåg.

Men det speciella med denna sommardag inleds inte förens efter konfirmationen i kyrkan. Vi befinner oss hemma hos min kusin på konfirmationsfika. Jag gör som jag brukar göra, nämligen att gå upp på övervåningen och tjuvkika lite i min kusins galet tuffa tonårsrum. Väggarna är tapetserade med affischer av snubbar med långt hår och trasiga kläder. Jag minns tydligt hur jag tycker att en av dessa affischer är snäppet coolare än de andra. Tre killar sitter på en bil och en av dem stoppar in ett maskingevär i munnen! Stenhårt!

Denna sommardag kommer faktiskt min kusin upp och hänger med mig i rummet. Han har på sig skjorta och slips men dock inte några coola tatueringar som en viss Jimmy Karlsson har. Jag minns hur jag frågar honom lite om affischerna. Vilka det är och varför han har dem. Min kusin, som redan i blöjor började lira gura, tar fram sin röda strata (om jag inte minns fel) och börjar plinka. Hans polare kommer plötsligt in och retar min kusin lite för att han fortfarande har på sig finkläderna. Han själv hade minsann slängt av sig dem direkt efter nattvarden.

Jag minns att jag frågar min kusin om han kan lira nått som killarna med maskingeväret spelar. Han svarar att det finns så sjukt mycket att välja på. Jag säger då att han ska spela den bästa. Här, mina vänner, kommer det speciella med denna sommardag. Jag kommer ihåg det så sjukt väl, han lirar introt på Smells Like Teen Spirit! Jag sitter helt förstelnad med blicken på hans fingrar, fy i helvete va bra!

Efter den korta stunden i min kusins rum så har detta band, snubbarna på bilhuven, alltid varit något speciellt för mina öron.

Idag, den 20 februari 2009, skulle Kurt Donald Cobain fylla fyrtiotvå år. Jag har denne man att tacka.... för jävligt mycket.

"I'm worse at what I do best
And for this gift I feel blessed
Our little group has always been
And always will until the end"

 

En vers om skor

Trasiga skor släpar mot den varma asfalten

asfalten leder någonstans

de vet ej vart

varje sko har en historia att berätta

även dessa

de vet var de har varit

de vet vad de har upplevt

med de vet ej vad som komma skall

ty det vet bara ägaren

Ett försök att börja blogga är detta, är detta ett försök att börja blogga?

Jag är Jimmy.

I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag tror ofta att jag är på god väg att fatta men lika fort inser jag att jag inte gör det. Omöjligt är ett ord, omöjligt är ett omöjligt ord som jag sällan får använda bland folk. Oftast får jag höra att jag är för negativ när jag använder det, "ingenting är omöjligt!" som sköningen Gunde Svahn en gång i tiden sa, eller snarare skrek. 

På tala om negativ så kan jag berätta att jag är negativ som ett jävla as. Så det jag får höra från andra är sant. Jag är väl medveten om det och ofta pinas jag av det. Jag kommer på mig själv och tänker: "Men fan Jimmy, där var du väl jävligt negativ". Jag tillrättarvisar mig själv med hjälp av den galne dvärgmannen som bor inne i min skalle. Men ändå fortsätter jag att vara det, det ligger liksom i min natur. Min käre far är faktiskt en läskigt negativ person, han är dock några levlar högre upp än var jag befinner mig. Hans dvärgman måste helt enkelt skrika: "Fy fan Peter! Skärp dig! Det här går ju inte, nu var du ju alldeles för positiv! Säg att det inte funkar med en hög suck!".

Mycket har hänt i mitt liv nu på en kortare tid. Mycket snurrar runt i mitt huvud, både negativa och positiva ting. Det värsta är nog att jag blivit av med nått mycket värdefullt. Det må jag säga är extra svårt att tackla när man är en negativ jävel. Men jag jobbar på saken, tro mig

I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag har försökt förstå mig på dem där jävla brudarna som är överallt och ingenstans, jag har försökt förstå mig på min far, denne underliga negativa människa. I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på mina egna fasoner och alla andra människors puckade tycke.  

Det är, mina vänner, fan i mig omöjligt.