Veckans Mustasch

#6 Kenta Gustafsson

Imorgon beger jag mig mot Borlänge för att sedan kröka och gorma till musik i en vecka. Därför får denne sköne pajsare stå för veckans mustasch.

Veckans Mustasch

#5 Josef Fritzl

Vår allas mysfarbror.

Kom ihåg att investera klokt

Om jag hade alldeles för mycket pengar skulle jag anställa två män i frack. Den ena skulle gå en meter framför mig vart jag än gick. Han skulle sedan riva ner allt möjligt som finns i min närhet. Som till exempel matvaror i affären, cyklar på gatan eller affischer och tavlor. Den andre mannen skulle samtidigt gå en meter bakom mig för att plocka upp allt som den ena mannen river ner. Han skulle sedan lägga eller sätta tillbaka allt som det precis var sekunderna innan. Jag själv skulle bara gå och se förbannat cool ut.

Veckans Mustasch

#4 Diego Maradona

Fotbolls-VM har precis startat och mannen med Guds hand har alltid varit, och kommer alltid att vara, den grymmaste snubben på plan.

Veckans Mustasch

#3 Saddam Husseins polare

Visst hade herr Hussein en respektabel musche. Men snubben i bakrunden är snäppet vassare.

Dagbok från en cykel

Det händer väldigt ofta att jag är full på en cykel. Jag färdas på min slitna farkost, från stad till hem. Från fest till säng. Detta är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Sedan början av maj har jag hunnit med obegripligt många fylleturer på cykel. Majoriteten har skett under okontrollerande former och har ägt rum mellan kl fyra och halv sex på morgonkvisten.

Söndagens tidiga morgon bjöd på solsken och sjungande fåglar. Jag satt på min cykel och ville sjunga med. Men istället kom jag och tänka på varför det alltid är så folktomt. Varför jag aldrig möter någon snäll själ som är på väg hem, precis som jag själv. Förklaringen kan vara att ingen annan än jag är ute och cyklar denna tid på dygnet. Men det kan också vara så att någon underlig och undermedveten kraft gör att vi fulla cyklister alltid beger oss hem på olika tider. Det skapas ett avstånd mellan oss med ungefär fem minuters marginal. Vi har ingen aning om det själva, det bara är så.

Därför har jag bestämt att nästa gång jag cyklar hem med kastrullen på huvudet så ska jag stanna upp. Jag ska stå stilla med min cykel och vänta in nästa resenär. Jag kommer hälsa och berätta om min teori. Vi två kommer sedan stå där och lära känna varandra samtidigt som vi väntar in nästa figur, osv. Efter ungefär femtio minuter har vi skapat en större gäng med förhoppningsvis sköna lirare. Samtliga personer är fulla och sitter på varsin cykel.

Så här långt var det planerat. Vad vi gör sedan är ett mysterium. Men med all säkerhet kommer det inte bli tråkigt.