Veckans Mustasch

#11 The Stranger

Veckans Mustasch

#10 Farsan i familjen Addams

Veckans Mustasch

#9 Janne "Loffe" Karlsson

Det är kul att slå på trummor. Det tycker Janne också.

Veckans Mustasch

#8 Magnum PI

Det är så förbannat jävla varmt hela tiden! Vad hade Magnum gjort?

Veckans Mustasch

#7 Captain Beefheart

Mannen som älskar med en vampyr och har en apa på knät.

Veckans Mustasch

#6 Kenta Gustafsson

Imorgon beger jag mig mot Borlänge för att sedan kröka och gorma till musik i en vecka. Därför får denne sköne pajsare stå för veckans mustasch.

Veckans Mustasch

#5 Josef Fritzl

Vår allas mysfarbror.

Kom ihåg att investera klokt

Om jag hade alldeles för mycket pengar skulle jag anställa två män i frack. Den ena skulle gå en meter framför mig vart jag än gick. Han skulle sedan riva ner allt möjligt som finns i min närhet. Som till exempel matvaror i affären, cyklar på gatan eller affischer och tavlor. Den andre mannen skulle samtidigt gå en meter bakom mig för att plocka upp allt som den ena mannen river ner. Han skulle sedan lägga eller sätta tillbaka allt som det precis var sekunderna innan. Jag själv skulle bara gå och se förbannat cool ut.

Veckans Mustasch

#4 Diego Maradona

Fotbolls-VM har precis startat och mannen med Guds hand har alltid varit, och kommer alltid att vara, den grymmaste snubben på plan.

Veckans Mustasch

#3 Saddam Husseins polare

Visst hade herr Hussein en respektabel musche. Men snubben i bakrunden är snäppet vassare.

Dagbok från en cykel

Det händer väldigt ofta att jag är full på en cykel. Jag färdas på min slitna farkost, från stad till hem. Från fest till säng. Detta är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Sedan början av maj har jag hunnit med obegripligt många fylleturer på cykel. Majoriteten har skett under okontrollerande former och har ägt rum mellan kl fyra och halv sex på morgonkvisten.

Söndagens tidiga morgon bjöd på solsken och sjungande fåglar. Jag satt på min cykel och ville sjunga med. Men istället kom jag och tänka på varför det alltid är så folktomt. Varför jag aldrig möter någon snäll själ som är på väg hem, precis som jag själv. Förklaringen kan vara att ingen annan än jag är ute och cyklar denna tid på dygnet. Men det kan också vara så att någon underlig och undermedveten kraft gör att vi fulla cyklister alltid beger oss hem på olika tider. Det skapas ett avstånd mellan oss med ungefär fem minuters marginal. Vi har ingen aning om det själva, det bara är så.

Därför har jag bestämt att nästa gång jag cyklar hem med kastrullen på huvudet så ska jag stanna upp. Jag ska stå stilla med min cykel och vänta in nästa resenär. Jag kommer hälsa och berätta om min teori. Vi två kommer sedan stå där och lära känna varandra samtidigt som vi väntar in nästa figur, osv. Efter ungefär femtio minuter har vi skapat en större gäng med förhoppningsvis sköna lirare. Samtliga personer är fulla och sitter på varsin cykel.

Så här långt var det planerat. Vad vi gör sedan är ett mysterium. Men med all säkerhet kommer det inte bli tråkigt.

Veckans Mustasch, Clint & Jag

Idag är en mycket speciell dag. Jag har nämligen fått den äran att få födas på samma datum som legendaren Clint Eastwood. Smutsiga Harry som kan spränga hästar med blicken fyller faktiskt hela åttio bast denna underbara dag.

Så mina damer och herrar, plocka fram knallpulverpistolerna och skjut er i händerna! Årtiondets största bemärkelsedag måste firas med en jävla fest. Heil Clint!

#2 Angel Eyes

Eftersom Clint aldrig har haft någon utmärkande mustasch så får den onde jäveln i "Den Gode, den Onde, den Fule" stoltsera denna vecka.

Den springande mannen

En rörelsehindrad man
springer längs gatan ner
kvinnan på hörnet står och skriker
hon skriker sig hes
spring inte!
skriker kvinnan sig hes
längs gatan ner
promenerar medborgare
medborgare som många andra.

En rörelsehindrad man
stannar upp i all hast
betraktar kvinnan på hörnet
en motbjudande figur
spring inte
viskar kvinnan sig hes
längs gatan ner
springer endast de som kan.

En rörelsehindrad man
står stilla på gatans sten

en skadad man
en lemlästad man
längs gatan ner
en sårad man.

Veckans Mustasch

Jag önskar att jag hade en mustasch. En överläpp med päls. En sån där riktig jävla musche som bara skriker Fuck off and die! Jag önskar att jag hade en mustasch som vrider av min handled så fort jag petar i näsan. En mustasch med attityd. Om den hade kläder skulle den bära nitar och AC/DC-tischor. Jag skulle vinna mustaschkampen. Min mustasch skulle bota cancer. Jag skulle gå in till Rosenbad där min mustasch skulle ge Reinfeldt en dansk skalle. Kungen skulle ge mig kungakronan. Men muschen skulle stjäla den ifrån mig. Min mustasch skulle komma med i mensa. Den skulle döda alla andra medlemmar. Jag skulle vara så jävla snygg.

Men eftersom jag inte har någon ashäftig läppfrisyr tänkte jag försöka hylla de män som gör mig stolt att vara människa. De som bär eller har burit sin mustasch med karaktär. Vi ska minnas deras mustascher som hjältar, som krigare, som riktiga individer!

#1 Frank Zappa

Det är mustaschen som lirar gitarr i studioinspelningarna.

Den sjuke mannens tankar

Han funderar och undrar en natt som denna natt
en natt som påminner om en helt annan natt
då mörkret promenerade till arbetet
då han själv stod och såg galen ut
ljudet från månen gjorde honom sjuk
besatt av det som ingen borde få se
eller höra
ty det kommer aldrig skrivas på ett papper

Flygande cykelfilosofi

Konsten att flyga har fascinerat människan i alla tider. Arthur Dent menade en gång i tiden att du bara behöver springa och vara tillräckligt frånvarande, för att sedan falla ner mot marken och vara otroligt tankspridd. Med lite tur så händer det, du missar marken och flyger.

Jag kommer att cykla på min cykel någon gång i framtiden. Jag kommer att vara full och lite eländig. Med den rödvinsfläckiga tygpåsen runt axeln kommer jag att vara på väg hem. Hem för att sova ruset av mig. Det kommer att vara jävligt kallt. Kallt nog för att kunna döda en naken man. Jag kommer att fundera på livet, universum och allting. Jag kommer att undra vad jag gör där i huvudtaget. "Här är jag med en tygpåse på en cykel". Samtidigt som denna mening upprepas i mitt huvud ockuperar fyrahundrafyrtiosju andra tankar mitt huvud. Jag tänker som en tok, alltså är jag en tok.

Vem är den ryske mannen? Vem är den rätta för mig? Vilka vänner kommer jag ha för evigt? Kommer jag ha vänner för evigt? Vad borde jag göra när jag blir arg? Krama? Slå? Förlåta? Kasta sten i glashus? Hur ska jag göra med mitt liv? Jobb? Fly? Kommer jag ramla av? Musik? Politik? Frisyr? Mat? Gud? Universum? Allting?
Världen runt mig och min cykel kommer att flyta ihop till en och samma massa. En stor fet jävla mandelmassa!

Vid detta ögonblick, exakt vid denna sekund och tidpunkt händer det. Jag kommer ramla av min cykel. Helt ovetandes om min egen existens. Min förgiftade kropp faller framåt likt en attackerande kobra. det kommer att göra oerhört ont då marken blir kysst av min snoriga näsa. Men vad näsan inte vet är att hjärnan är alldeles för tankspridd för sitt eget bästa. Mitt i fallet glömmer jag bort att falla. Jag flyger! Upp mot himlens kala valv. Jag simmar genom mandelmassan och ler. Det kommer att vara vackert. Jag flyger upp på tiotusen meters höjd. Jag drar ner mina jeans för att sedan kissa i motvind. Alla funderingar försvinner och jag kommer att tänka, "Va fan var det här bra för?"

Något jag lärt mig bland fjäll och berg

Äventyraren lämnar alltid sin nya vän för att finna nya vänner.
Men en äventyrare återvänder alltid till sina nya vänner.
För i slutändan blir en ny vän alltid en gammal vän.
Och en sann äventyrare lämnar aldrig sina gamla vänner.

Propagandans bättre sida

Du och jag och vi borde se mer barnprogram må jag då säga. Här och nu och då, i framtiden och därefter. När jag satt där som liten knodd, en meter från teveskärmen, lärde jag mig sagolikt mycket mer än vad man kan tro. Livet och dess kluriga jävla klurigheter. Hur och varför ska jag krama den där människan? Vad är vänster? Varför och när blir folk arga på varandra? Hur ska jag göra för att få en vän? Hur ska jag göra för att inte min vän ska vilja döda mig? Hur och varför ska jag prata? Får jag verkligen slå tillbaka och vad är höger?

Mycket och otroligt mer därtill har barnprogram och dess budskap lärt mig och dig. Helt enkelt vad som är rätt, vad som är fel och vad som är mer okej än att spränga planeten. Även de blodigare historierna där de slår och mördar varandra hjälper dig att förstå dessa frågor. Sedan finns det ju alltid undantag där vissa personer kanske fått för mycket av det goda och skjuter ner en skola eller två. Men detta tycker jag även måste ske eftersom det ger alla de andra ytterligare en lärdom om vad vi icke borde göra.

När jag sätter mig ner för att se ett barnprogram idag, när jag är nästan 21 år och förhoppningsvis väluppfostrad, så stannar jag till i tankarna för en stund. Helt plötsligt ser jag alla dessa budskap och råd som jag aldrig såg eller förstod när jag hade turtles-tisha. När en skrikande ko stoppar en höna i näsan såg jag inte den djupa sanningen! Budskapet i just detta exempel ser jag dock inte idag heller. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag kommer i alla fall låta mina barn sitta mer än länge framför Cartoon Network. Så länge de inte glömmer bort att ibland gå utomhus för att spöa skiten ur varandra med pinnar. För även det kommer i slutändan lära dem att det inte är så jävla kul att bli slagen.

om två veckor mina vänner, då sitter jag och dricker bira vid ett trumset

"I'm gonna suture up my future,
I ain't jaded, I just hate it.
See, I've been down to long,
it's kinda hard to explain.
Done and buried all I carried.
All my evil is through a needle,
as it pull through the eye.
What was and what will are now gone"

De försvunna strumporna

Följande handskrivna brev fann jag på mitt skrivbord efter jag kom hem från den underbara och mysiga påskmiddagen hos nypangänget:

Hej Jimmy.
När jag reste hit till Bergen i vintras hade jag åtta par svarta strumpor med i packningen. Nu har jag endast tre par kvar. Var de andra fem strumporna tagit vägen har länge varit ett stort mysterium för mig. De försvinner spårlöst en och en och det är jävligt frustrerande. Kan det ha varit vår vän Jonas som tagit dem i smyg? Eller har det varit så att jag råkat bränna upp dem i sömnen? Ikväll hände det i alla fall igen. När jag öppnade torktumlaren märkte jag att en av mina strumpor fattades. Jag var säker på att maskinen hade varit på hela tiden. Jag fick lite panik och blev paranoid. Jag startade om programmet på tumlaren och klättrade själv in i centrifugen. Jag var tvungen att se med egna ögon var dessa jävla strumpor tar vägen. Det var trångt och varmt. Jag hann inte tänka så mycket innan allt började snurra. Jävligt obehagligt måste jag säga.

Jag förlorade tidsuppfattningen och kände mig fruktansvärt yrslig. Efter en evighet blev maskinen tyst och den hemska resan var över. Jag var totalt mörbultad och tänkte bara på att få komma ut ur fanskapet. Jag återupphämtade mig dock fort och begav mig upp till mitt rum. Efter några minuter märkte jag att något inte stämde. Jag hade nämligen rest tillbaka i tiden! Rättare sagt fyra och en halv timme innan jag klättrade in i torktumlaren. Det betyder alltså att ingen befann sig i lägenheten. Du och Jonas var kvar på den underbara och mysiga påskmiddagen nere i byn. Jag borde blivit chockad och rädd men istället accepterade jag min situation och bestämde mig för att ha kul.

Som du säkert ser så har jag druckit upp all din cola som stod bredvid datorn på skrivbordet. Jag förstod att du såg fram emot att dricka den själv, så jag gjorde det bara för att jävlas. Om Jonas är lite arg på dig sen så är det nog för att jag gick in i hans rum och bajsade i hans säng. Jag skrev även "Jimmy" på väggen med det som fastnade kvar mellan skinkorna.

Nu sitter jag i alla fall här och skriver detta brev till dig min käre vän. Jag förstår att du är lite förvirrad och kanske till och med arg. Men jag vet att du skulle göra detsamma mot mig. Det är jag faktiskt helt säker på.

Hade fint och ta hand om dig.

Med vänliga hälsningar
Jimmy Karlsson


P.S. Jag har fortfarande inte en jävla aning om var strumporna tar vägen.

Djävulens hjärnblödning

Han vet inte längre vad som är där
heller inte vad som är här, eller i rummet på andra sidan gården.
Han vet inte längre vad den andre skulle säga
eller vad han själv skulle säga om den andre nu sa det.
Men han vet mer än vad han tror,
och mer än den andre känner till.
En kamp i tystnad kvarstår
han vet inte längre varför uppgörelsen slutar
som den antagligen gör
den andre ler som aldrig förr.

Han vet inte längre vad som är bra i sammanhanget
heller inte vad som är sämre för den andre
eller i huvudtaget vad som helst.
Han vet inte längre vad den andre som är där är
heller inte vem som är här, eller i rummet på andra sidan gården.

Han öppnar munnen och säger något totalt osammanhängande
tystnaden bröts
universums innehåll försvann.

Tassjazz

Jazzkatten bär kostym och skor
som han ärvt av snubben som är far till hans bror.
Denna figur spatserar ned längs den sovande gatan.
Han visslar en sång som påminner om den rättvise Herr Satan.
Med hatten på sne, brukar jazzkatten alltid le.
Men denna vita morgon är något annorlunda, ty han kan endast se henne om han låter ögonen blunda.
Han vill drömma sig bort, bort från sjukdom och pest
tillbaka till då samtliga medlemmar hade mustasch på fest.

Tiden förändras och kommer så alltid göra, säger jazzkatten.
Han har nämligen varit vaken hela den långa natten.
Istället har han funderat på ingenting och allt.
Nu fryser han om tassarna, det är kallt.
När något som var så vackert får ett stort sår
kan varken du eller han hålla tillbaka något som en tår

morrhår.

Dagens observation

Det sker sällan, men när hela skalet på löken går att ta bort i ett och samma stycke. Då känner jag mig fulländad. Jag känner ett välbehag som ingen varelse kan känna. Matlagningen kommer bli ett mästerverk. Jag ser oändligheten. Jag hör fåglarna sjunga och vishetens vind virvlar vilt i rummet. Jag blir ett med löken.

Gubben, Hitler och Jag

Jag heter Jimmy. Jag har inte haft något intressant att berätta på länge. Där med bristen på inlägg. Men jag har insett att det inte finns ett enda tidigare inlägg som inte är meningslöst eller idiotiskt. Så jag kan lika gärna fortsätta på den banan. En stor gul banan.

Jimmy heter jag och bor numera i Bergen. Norge är ett jävligt konstigt land. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är hela tiden småsaker som gör landet ibland helt idiotiskt i mina ögon. Jag säger minst en gång dagligen att norrmän är dumma i huvudet. De personer som jag lärt känna denna vinter är i alla fall underbara och schyssta människor. Men alla de andra är idioter. Jag är inte fördomsfull nu, detta är ren fakta sa gubben när han sket i bastun.

Mitt arbete är att ta hand om gamla människor. Ni vet, dem där som byggde upp vårt samhälle som vi lever i idag. De som avlade fram mor och far och deras syskon. De människor som jobbade arslet av sig en gång i tiden och som besökte varandra IRL istället för att starta en facebook-grupp varje halvtimme.
Det som skiljer de norska gamlingarna mot de svenska är att de en gång för länge sedan upplevde något som kallas för det andra världskriget. För något vi inte riktigt tänker på, i alla fall inte jag, är att vårt lilla grannland faktiskt blev invaderat av mustaschfarbrorn med hybris. Norrmännen upplevde bomberna, rädslan, kaoset och avrättningarna som kriget innebar. När jag hör en liten söt tant berätta om när hon stod uppe på fjället och såg krigsfartyg längs hela horisonten samtidigt som himlen var full med krigsplan så kan jag inte riktigt förstå. Det öronbedövande ljudet, skräcken och vetskapen om att det nog är kört. Hon berättade om hur planen flög förbi så lågt att vissa flög på en lägre nivå än hon själv stod.
De flesta har inte velat berätta om kriget först nu när de är gamla och känner för att få all skit ur sig. Jag har fått ta del av många sjuka men otroligt intressanta historier. Historier som får mig att verkligen förstå hur bra jag har det idag och vilken bra uppväxt jag haft. Det låter jävligt cheesy, men så är det som gubben sa när han sket i bastun igen.

Vintern har varit grym på två olika sätt. Jag har haft jävligt kul, lärt känna nytt folk och lärt mig massa skit som säkert kommer till användning någon gång. Det andra som har varit grymt är kylan, denna hemska jävla kyla. Jag och min käre vapendragare Jonas bodde i några veckor i Satans lägenhet. Det var nästan minusgrader i ett av rummet. Därför undvek vi detta rum. Eller snarare, vi undvek alla rum förutom det minsta. Där sov vi tillsammans, firade jul, nyår och försökte hålla värmen med hjälp av Mick Jagger.
Men nu är det i alla fall varmt. Precis som gubben sa när han sket i bastun för tredje gången.