Biljardjazz

Det sägs att en äldre man med kostym och hatt en gång entrade McEwans på östra storgatan. Han var runt en meter och tjugo centimeter lång, hade en buskig mustasch och stora röda kinder. Hans lackskor var slitna och träkäppen likaså. Den gamle mannen satte sig inne i rökrummet. Det mörka rökfyllda rummet i trä var redan ockuperat av en yngre man. De satte sig mittemot varandra och pratade en stund. Den yngre höll inte med den andre i en diskussion om trädgårdsdekoration. Den äldre rynkade sitt ansikte och satte handen för pannan. Efter några sekunders tystnad öppnade han ögonen och sköt extrem röd laser ur pupillerna. Den yngres panna sprängdes och han dog.

Lasermördaren drack upp sin whiskey och bröt upp en planka i väggen. Han tog tag i sin käpp och hoppade ner i hålet. Det sägs att han grävde en tunnel och öppnade en egen bar som ligger exakt under östra storgatan. En salig blandning av brittisk och finsk kultur är samlad i en stor grottsal. Där man kan dricka pilsner och äta rejäla stekar. Det finns flera biljardbord och varje afton står ett gäng jazznegrer på scen i flådiga kostymer för att jamma loss hela natten lång.

Vinkar du till dig den ärrige bartendern och viskar, "Saturday night fever with golden retriever", släpper han in dig i det hemliga rummet. Där stans alla hundar möts för att lira lite poker, samtala och röka finfina cigarrer.

Slutsatsen på detta är alltså: Varför kan inte biljardhallen i Nyköping slänga ut alla jävla datorer och fixa alkoholtillstånd! Det skulle garanterat bli stans bästa häng!

Vägen bort är lång, längre bort än hem

Mitt namn är Jimmy. Jag är född i tvillingens stjärntecken och för dem som tror på sådant trams betyder det att jag har lätt för att starta saker. Att jag ofta har många bollar i luften samtidigt, men dock aldrig fullföljer det jag gör. det ligger ett uns av sanning i detta, i alla fall om man läser denna blogg. Jag skriver ju väldigt sällan, om inte aldrig, och när jag försökt föda ett inlägg slutar det oftast med att jag sätter ett finger i luften och gör jazz-diggar-dansen. Jag kommer då inte tillbaka till skrivandet utan istället flyger det andra pekfingret upp och lufttrummorna flyger fram. Det finns ju så mycket underbar och orörd musik där ute i sajber-späjs. Så ja, bristen på inlägg är bara Spotifys fel.

Jag gick bakåt i tiden lite grann och läste gammalt skit jag skrivit. Mitt liv då såg faktiskt mycket annorlunda ut jämfört med idag. Det var bara två år sedan men ack så mycket som kan hända som gubben sade när han sket i bastun. Mitt jag då hatade denna stad och ville bara fly, resa iväg och vara borta från hem. Om jag bara visste vilken färd jag skulle vara med om.

När jag var som mest nedstämd på grund av småstadstristess och sjukdom flyttade jag ganska impulsivt till Bergen. De norska fjällen som gav mig en jävla massa erfarenhet och kosing. Nästan ett år efter var jag sedan på väg mot fjärran öst. På ett ryskt tåg tillsammans med tre banditbröder. Nyförälskad i en fin tjej lämnade jag mitt hem igen för att leka rövare på andra sidan jorden. Sovjet, Mongo-liet, Tjing-tjongland och samtliga små länder som Amerikat bombat skiten ur hann jag besöka dessa tre galna månader. Ett liv på skitiga tåg och bussar genom Asien går inte att beskriva i ett blogginlägg. Så det ger jag fan i.

Men men, nu sitter jag i alla fall här. Hemma. I Nyköping. Staden jag lärt mig att älska med hela mitt hjärta. Det enda som krävdes var att inte vara här. I augusti bär det dock av igen då jag kommer plugga journalistik i hufvudstaden. Så jag måste slå min så kallade tvilling på käften och börja skriva igen. Men just nu ska jag i alla fall jazz-diggar-dansa innan jag måste sova.