Tassjazz

Jazzkatten bär kostym och skor
som han ärvt av snubben som är far till hans bror.
Denna figur spatserar ned längs den sovande gatan.
Han visslar en sång som påminner om den rättvise Herr Satan.
Med hatten på sne, brukar jazzkatten alltid le.
Men denna vita morgon är något annorlunda, ty han kan endast se henne om han låter ögonen blunda.
Han vill drömma sig bort, bort från sjukdom och pest
tillbaka till då samtliga medlemmar hade mustasch på fest.

Tiden förändras och kommer så alltid göra, säger jazzkatten.
Han har nämligen varit vaken hela den långa natten.
Istället har han funderat på ingenting och allt.
Nu fryser han om tassarna, det är kallt.
När något som var så vackert får ett stort sår
kan varken du eller han hålla tillbaka något som en tår

morrhår.

Dagens observation

Det sker sällan, men när hela skalet på löken går att ta bort i ett och samma stycke. Då känner jag mig fulländad. Jag känner ett välbehag som ingen varelse kan känna. Matlagningen kommer bli ett mästerverk. Jag ser oändligheten. Jag hör fåglarna sjunga och vishetens vind virvlar vilt i rummet. Jag blir ett med löken.

Gubben, Hitler och Jag

Jag heter Jimmy. Jag har inte haft något intressant att berätta på länge. Där med bristen på inlägg. Men jag har insett att det inte finns ett enda tidigare inlägg som inte är meningslöst eller idiotiskt. Så jag kan lika gärna fortsätta på den banan. En stor gul banan.

Jimmy heter jag och bor numera i Bergen. Norge är ett jävligt konstigt land. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är hela tiden småsaker som gör landet ibland helt idiotiskt i mina ögon. Jag säger minst en gång dagligen att norrmän är dumma i huvudet. De personer som jag lärt känna denna vinter är i alla fall underbara och schyssta människor. Men alla de andra är idioter. Jag är inte fördomsfull nu, detta är ren fakta sa gubben när han sket i bastun.

Mitt arbete är att ta hand om gamla människor. Ni vet, dem där som byggde upp vårt samhälle som vi lever i idag. De som avlade fram mor och far och deras syskon. De människor som jobbade arslet av sig en gång i tiden och som besökte varandra IRL istället för att starta en facebook-grupp varje halvtimme.
Det som skiljer de norska gamlingarna mot de svenska är att de en gång för länge sedan upplevde något som kallas för det andra världskriget. För något vi inte riktigt tänker på, i alla fall inte jag, är att vårt lilla grannland faktiskt blev invaderat av mustaschfarbrorn med hybris. Norrmännen upplevde bomberna, rädslan, kaoset och avrättningarna som kriget innebar. När jag hör en liten söt tant berätta om när hon stod uppe på fjället och såg krigsfartyg längs hela horisonten samtidigt som himlen var full med krigsplan så kan jag inte riktigt förstå. Det öronbedövande ljudet, skräcken och vetskapen om att det nog är kört. Hon berättade om hur planen flög förbi så lågt att vissa flög på en lägre nivå än hon själv stod.
De flesta har inte velat berätta om kriget först nu när de är gamla och känner för att få all skit ur sig. Jag har fått ta del av många sjuka men otroligt intressanta historier. Historier som får mig att verkligen förstå hur bra jag har det idag och vilken bra uppväxt jag haft. Det låter jävligt cheesy, men så är det som gubben sa när han sket i bastun igen.

Vintern har varit grym på två olika sätt. Jag har haft jävligt kul, lärt känna nytt folk och lärt mig massa skit som säkert kommer till användning någon gång. Det andra som har varit grymt är kylan, denna hemska jävla kyla. Jag och min käre vapendragare Jonas bodde i några veckor i Satans lägenhet. Det var nästan minusgrader i ett av rummet. Därför undvek vi detta rum. Eller snarare, vi undvek alla rum förutom det minsta. Där sov vi tillsammans, firade jul, nyår och försökte hålla värmen med hjälp av Mick Jagger.
Men nu är det i alla fall varmt. Precis som gubben sa när han sket i bastun för tredje gången.