Eldvatten

Svinskum helg. Igår vaknade jag upp liggandes på mitt badrumsgolv. Förvirrad som satan knatade jag ut till vardagsrummet. Jag tror minsann att blandningen av black russian, vodka, rödvin och öl bidrog en aning till denna så kallade förvirring. Jag insåg att jag kvällen innan hade impulsköpt ett trumset, sånt är farligt! Min banditbroder Ekedahl som åt pizza i min soffa var även försvunnen. Jag kunde fundera ett tag på vad som egentligen hade hänt, men det sket jag i. Jag var mer sugen på att somna om.

Klockan halv tolv vaknade jag upp igen. Jag kom då på att replokalen väntade så jag tog på mig skogshuggarmössan och gick ut i snörusket, lite motvilligt och lite bakfullt. Jag mötte upp banditbrodern på torget. Vi diskuterade varför jag hade ett brännhål i min luva och varför jag hittade en cigarettfimp i den. Samtidigt så gick vi mot Slakthuset.

Jag försökte banka ut bakfyllan med hjälp av lite rock n' roll, men det gick ej bra.

Kvällen blev en ovanlig kväll. Vad som egentligen hände snurrar fortfarande i mitt huvud. Ett huvud som för övrigt har snurrat en jävla massa på sistone. Men denna morgon vaknade jag i alla fall inte upp på mitt badrumsgolv själv, det är en sak som är säker.

Min polare Candide visade sig ha rätt denna gång, igen.   

Time Of The Gypsys

Jag är Jimmy

Jag har alltid varit lite svag för balkanmusik. Med balkanmusik menar jag då folkmusik som mesta dels liras i de östeuropeiska länderna. Storslagna blåsorkestrar som står på en lerig gata i en fattig bergsby och röjer med sina crazyass lungor. Dessa snubbar lever inte på syre, nej absolut inte. Dessa män håller sig vid liv med hjälp av ljudet från sina rostiga instrument.

Men denna orkester är ju ingenting utan den tjocka och alltid lika glada trumslagaren. Han som sitter på en vinglig träpall och slår på bastrumman med den högra handen och röjer järnet på den lilla cymbalen med den vänstra.

Ja, ibland tror jag att jag är född på fel plats. Jag ska ha en dammig kostym och en svart, lite smått trasig, hatt. Jag ska vara en pensionerad småfifflare som har slagit ut mer än en tand. Jag ska ha svart skägg och en lite för stor näsa. Jag ska ligga o chilla i en hängmatta i min vackra trädgård, som för övrigt inte alls behöver skötas, den lever sitt eget liv och gör precis som den vill. Jag ska röka pipa och ha en fru som älskar att sjunga när hon lagar mat. Flera gånger i veckan ska jag möta upp mina sköna lirare nere i byn. Vi ska lira hela natten lång, jag är den tjocka och glada trumslagaren på träpallen.

Jag är Jimko Karltzoníc 

Doftar som tonårsanda

Jag minns en viss sommardag mycket väl. Det är för mig en mycket speciell sommardag. Jag är ungefär sex år, det är min kusins konfirmation och mamma har köpt en ny skjorta åt mig. Det är en kortärmad skjorta och hon ger mig tydliga instruktioner att jag inte ska skita ner mig. Jag lyssnar på min mors visdomsord, men innan vi ska åka till sjömanskyrkan i Oxelösund så är mina armar fulla med vattentatueringar som jag konstigt nog hann köpa på Tuna Motell på morgonkvisten. Jag kommer absolut inte ihåg varför jag jag gjorde det. Kanske för att det, enligt mig, matchade med den kortärmade skjortan och dessutom inte räknades som smuts. Det tyckte i alla fall inte min Mor, det kommer jag ihåg.

Men det speciella med denna sommardag inleds inte förens efter konfirmationen i kyrkan. Vi befinner oss hemma hos min kusin på konfirmationsfika. Jag gör som jag brukar göra, nämligen att gå upp på övervåningen och tjuvkika lite i min kusins galet tuffa tonårsrum. Väggarna är tapetserade med affischer av snubbar med långt hår och trasiga kläder. Jag minns tydligt hur jag tycker att en av dessa affischer är snäppet coolare än de andra. Tre killar sitter på en bil och en av dem stoppar in ett maskingevär i munnen! Stenhårt!

Denna sommardag kommer faktiskt min kusin upp och hänger med mig i rummet. Han har på sig skjorta och slips men dock inte några coola tatueringar som en viss Jimmy Karlsson har. Jag minns hur jag frågar honom lite om affischerna. Vilka det är och varför han har dem. Min kusin, som redan i blöjor började lira gura, tar fram sin röda strata (om jag inte minns fel) och börjar plinka. Hans polare kommer plötsligt in och retar min kusin lite för att han fortfarande har på sig finkläderna. Han själv hade minsann slängt av sig dem direkt efter nattvarden.

Jag minns att jag frågar min kusin om han kan lira nått som killarna med maskingeväret spelar. Han svarar att det finns så sjukt mycket att välja på. Jag säger då att han ska spela den bästa. Här, mina vänner, kommer det speciella med denna sommardag. Jag kommer ihåg det så sjukt väl, han lirar introt på Smells Like Teen Spirit! Jag sitter helt förstelnad med blicken på hans fingrar, fy i helvete va bra!

Efter den korta stunden i min kusins rum så har detta band, snubbarna på bilhuven, alltid varit något speciellt för mina öron.

Idag, den 20 februari 2009, skulle Kurt Donald Cobain fylla fyrtiotvå år. Jag har denne man att tacka.... för jävligt mycket.

"I'm worse at what I do best
And for this gift I feel blessed
Our little group has always been
And always will until the end"

 

En vers om skor

Trasiga skor släpar mot den varma asfalten

asfalten leder någonstans

de vet ej vart

varje sko har en historia att berätta

även dessa

de vet var de har varit

de vet vad de har upplevt

med de vet ej vad som komma skall

ty det vet bara ägaren

Ett försök att börja blogga är detta, är detta ett försök att börja blogga?

Jag är Jimmy.

I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag tror ofta att jag är på god väg att fatta men lika fort inser jag att jag inte gör det. Omöjligt är ett ord, omöjligt är ett omöjligt ord som jag sällan får använda bland folk. Oftast får jag höra att jag är för negativ när jag använder det, "ingenting är omöjligt!" som sköningen Gunde Svahn en gång i tiden sa, eller snarare skrek. 

På tala om negativ så kan jag berätta att jag är negativ som ett jävla as. Så det jag får höra från andra är sant. Jag är väl medveten om det och ofta pinas jag av det. Jag kommer på mig själv och tänker: "Men fan Jimmy, där var du väl jävligt negativ". Jag tillrättarvisar mig själv med hjälp av den galne dvärgmannen som bor inne i min skalle. Men ändå fortsätter jag att vara det, det ligger liksom i min natur. Min käre far är faktiskt en läskigt negativ person, han är dock några levlar högre upp än var jag befinner mig. Hans dvärgman måste helt enkelt skrika: "Fy fan Peter! Skärp dig! Det här går ju inte, nu var du ju alldeles för positiv! Säg att det inte funkar med en hög suck!".

Mycket har hänt i mitt liv nu på en kortare tid. Mycket snurrar runt i mitt huvud, både negativa och positiva ting. Det värsta är nog att jag blivit av med nått mycket värdefullt. Det må jag säga är extra svårt att tackla när man är en negativ jävel. Men jag jobbar på saken, tro mig

I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag har försökt förstå mig på dem där jävla brudarna som är överallt och ingenstans, jag har försökt förstå mig på min far, denne underliga negativa människa. I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på mina egna fasoner och alla andra människors puckade tycke.  

Det är, mina vänner, fan i mig omöjligt.