I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag tror ofta att jag är på god väg att fatta men lika fort inser jag att jag inte gör det. Omöjligt är ett ord, omöjligt är ett omöjligt ord som jag sällan får använda bland folk. Oftast får jag höra att jag är för negativ när jag använder det, "ingenting är omöjligt!" som sköningen Gunde Svahn en gång i tiden sa, eller snarare skrek.
På tala om negativ så kan jag berätta att jag är negativ som ett jävla as. Så det jag får höra från andra är sant. Jag är väl medveten om det och ofta pinas jag av det. Jag kommer på mig själv och tänker: "Men fan Jimmy, där var du väl jävligt negativ". Jag tillrättarvisar mig själv med hjälp av den galne dvärgmannen som bor inne i min skalle. Men ändå fortsätter jag att vara det, det ligger liksom i min natur. Min käre far är faktiskt en läskigt negativ person, han är dock några levlar högre upp än var jag befinner mig. Hans dvärgman måste helt enkelt skrika: "Fy fan Peter! Skärp dig! Det här går ju inte, nu var du ju alldeles för positiv! Säg att det inte funkar med en hög suck!".
Mycket har hänt i mitt liv nu på en kortare tid. Mycket snurrar runt i mitt huvud, både negativa och positiva ting. Det värsta är nog att jag blivit av med nått mycket värdefullt. Det må jag säga är extra svårt att tackla när man är en negativ jävel. Men jag jobbar på saken, tro mig
I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag har försökt förstå mig på dem där jävla brudarna som är överallt och ingenstans, jag har försökt förstå mig på min far, denne underliga negativa människa. I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på mina egna fasoner och alla andra människors puckade tycke.
Det är, mina vänner, fan i mig omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar