Äventyraren lämnar alltid sin nya vän för att finna nya vänner.
Men en äventyrare återvänder alltid till sina nya vänner.
För i slutändan blir en ny vän alltid en gammal vän.
Och en sann äventyrare lämnar aldrig sina gamla vänner.
fredag 23 april 2010
torsdag 22 april 2010
Propagandans bättre sida
Du och jag och vi borde se mer barnprogram må jag då säga. Här och nu och då, i framtiden och därefter. När jag satt där som liten knodd, en meter från teveskärmen, lärde jag mig sagolikt mycket mer än vad man kan tro. Livet och dess kluriga jävla klurigheter. Hur och varför ska jag krama den där människan? Vad är vänster? Varför och när blir folk arga på varandra? Hur ska jag göra för att få en vän? Hur ska jag göra för att inte min vän ska vilja döda mig? Hur och varför ska jag prata? Får jag verkligen slå tillbaka och vad är höger?
Mycket och otroligt mer därtill har barnprogram och dess budskap lärt mig och dig. Helt enkelt vad som är rätt, vad som är fel och vad som är mer okej än att spränga planeten. Även de blodigare historierna där de slår och mördar varandra hjälper dig att förstå dessa frågor. Sedan finns det ju alltid undantag där vissa personer kanske fått för mycket av det goda och skjuter ner en skola eller två. Men detta tycker jag även måste ske eftersom det ger alla de andra ytterligare en lärdom om vad vi icke borde göra.
När jag sätter mig ner för att se ett barnprogram idag, när jag är nästan 21 år och förhoppningsvis väluppfostrad, så stannar jag till i tankarna för en stund. Helt plötsligt ser jag alla dessa budskap och råd som jag aldrig såg eller förstod när jag hade turtles-tisha. När en skrikande ko stoppar en höna i näsan såg jag inte den djupa sanningen! Budskapet i just detta exempel ser jag dock inte idag heller. Men du förstår säkert vad jag menar.
Jag kommer i alla fall låta mina barn sitta mer än länge framför Cartoon Network. Så länge de inte glömmer bort att ibland gå utomhus för att spöa skiten ur varandra med pinnar. För även det kommer i slutändan lära dem att det inte är så jävla kul att bli slagen.
Mycket och otroligt mer därtill har barnprogram och dess budskap lärt mig och dig. Helt enkelt vad som är rätt, vad som är fel och vad som är mer okej än att spränga planeten. Även de blodigare historierna där de slår och mördar varandra hjälper dig att förstå dessa frågor. Sedan finns det ju alltid undantag där vissa personer kanske fått för mycket av det goda och skjuter ner en skola eller två. Men detta tycker jag även måste ske eftersom det ger alla de andra ytterligare en lärdom om vad vi icke borde göra.
När jag sätter mig ner för att se ett barnprogram idag, när jag är nästan 21 år och förhoppningsvis väluppfostrad, så stannar jag till i tankarna för en stund. Helt plötsligt ser jag alla dessa budskap och råd som jag aldrig såg eller förstod när jag hade turtles-tisha. När en skrikande ko stoppar en höna i näsan såg jag inte den djupa sanningen! Budskapet i just detta exempel ser jag dock inte idag heller. Men du förstår säkert vad jag menar.
Jag kommer i alla fall låta mina barn sitta mer än länge framför Cartoon Network. Så länge de inte glömmer bort att ibland gå utomhus för att spöa skiten ur varandra med pinnar. För även det kommer i slutändan lära dem att det inte är så jävla kul att bli slagen.
torsdag 15 april 2010
om två veckor mina vänner, då sitter jag och dricker bira vid ett trumset
"I'm gonna suture up my future,
I ain't jaded, I just hate it.
See, I've been down to long,
it's kinda hard to explain.
Done and buried all I carried.
All my evil is through a needle,
as it pull through the eye.
What was and what will are now gone"
I ain't jaded, I just hate it.
See, I've been down to long,
it's kinda hard to explain.
Done and buried all I carried.
All my evil is through a needle,
as it pull through the eye.
What was and what will are now gone"
tisdag 6 april 2010
De försvunna strumporna
Följande handskrivna brev fann jag på mitt skrivbord efter jag kom hem från den underbara och mysiga påskmiddagen hos nypangänget:
Hej Jimmy.
När jag reste hit till Bergen i vintras hade jag åtta par svarta strumpor med i packningen. Nu har jag endast tre par kvar. Var de andra fem strumporna tagit vägen har länge varit ett stort mysterium för mig. De försvinner spårlöst en och en och det är jävligt frustrerande. Kan det ha varit vår vän Jonas som tagit dem i smyg? Eller har det varit så att jag råkat bränna upp dem i sömnen? Ikväll hände det i alla fall igen. När jag öppnade torktumlaren märkte jag att en av mina strumpor fattades. Jag var säker på att maskinen hade varit på hela tiden. Jag fick lite panik och blev paranoid. Jag startade om programmet på tumlaren och klättrade själv in i centrifugen. Jag var tvungen att se med egna ögon var dessa jävla strumpor tar vägen. Det var trångt och varmt. Jag hann inte tänka så mycket innan allt började snurra. Jävligt obehagligt måste jag säga.
Jag förlorade tidsuppfattningen och kände mig fruktansvärt yrslig. Efter en evighet blev maskinen tyst och den hemska resan var över. Jag var totalt mörbultad och tänkte bara på att få komma ut ur fanskapet. Jag återupphämtade mig dock fort och begav mig upp till mitt rum. Efter några minuter märkte jag att något inte stämde. Jag hade nämligen rest tillbaka i tiden! Rättare sagt fyra och en halv timme innan jag klättrade in i torktumlaren. Det betyder alltså att ingen befann sig i lägenheten. Du och Jonas var kvar på den underbara och mysiga påskmiddagen nere i byn. Jag borde blivit chockad och rädd men istället accepterade jag min situation och bestämde mig för att ha kul.
Som du säkert ser så har jag druckit upp all din cola som stod bredvid datorn på skrivbordet. Jag förstod att du såg fram emot att dricka den själv, så jag gjorde det bara för att jävlas. Om Jonas är lite arg på dig sen så är det nog för att jag gick in i hans rum och bajsade i hans säng. Jag skrev även "Jimmy" på väggen med det som fastnade kvar mellan skinkorna.
Nu sitter jag i alla fall här och skriver detta brev till dig min käre vän. Jag förstår att du är lite förvirrad och kanske till och med arg. Men jag vet att du skulle göra detsamma mot mig. Det är jag faktiskt helt säker på.
Hade fint och ta hand om dig.
Med vänliga hälsningar
Jimmy Karlsson
P.S. Jag har fortfarande inte en jävla aning om var strumporna tar vägen.
Hej Jimmy.
När jag reste hit till Bergen i vintras hade jag åtta par svarta strumpor med i packningen. Nu har jag endast tre par kvar. Var de andra fem strumporna tagit vägen har länge varit ett stort mysterium för mig. De försvinner spårlöst en och en och det är jävligt frustrerande. Kan det ha varit vår vän Jonas som tagit dem i smyg? Eller har det varit så att jag råkat bränna upp dem i sömnen? Ikväll hände det i alla fall igen. När jag öppnade torktumlaren märkte jag att en av mina strumpor fattades. Jag var säker på att maskinen hade varit på hela tiden. Jag fick lite panik och blev paranoid. Jag startade om programmet på tumlaren och klättrade själv in i centrifugen. Jag var tvungen att se med egna ögon var dessa jävla strumpor tar vägen. Det var trångt och varmt. Jag hann inte tänka så mycket innan allt började snurra. Jävligt obehagligt måste jag säga.
Jag förlorade tidsuppfattningen och kände mig fruktansvärt yrslig. Efter en evighet blev maskinen tyst och den hemska resan var över. Jag var totalt mörbultad och tänkte bara på att få komma ut ur fanskapet. Jag återupphämtade mig dock fort och begav mig upp till mitt rum. Efter några minuter märkte jag att något inte stämde. Jag hade nämligen rest tillbaka i tiden! Rättare sagt fyra och en halv timme innan jag klättrade in i torktumlaren. Det betyder alltså att ingen befann sig i lägenheten. Du och Jonas var kvar på den underbara och mysiga påskmiddagen nere i byn. Jag borde blivit chockad och rädd men istället accepterade jag min situation och bestämde mig för att ha kul.
Som du säkert ser så har jag druckit upp all din cola som stod bredvid datorn på skrivbordet. Jag förstod att du såg fram emot att dricka den själv, så jag gjorde det bara för att jävlas. Om Jonas är lite arg på dig sen så är det nog för att jag gick in i hans rum och bajsade i hans säng. Jag skrev även "Jimmy" på väggen med det som fastnade kvar mellan skinkorna.
Nu sitter jag i alla fall här och skriver detta brev till dig min käre vän. Jag förstår att du är lite förvirrad och kanske till och med arg. Men jag vet att du skulle göra detsamma mot mig. Det är jag faktiskt helt säker på.
Hade fint och ta hand om dig.
Med vänliga hälsningar
Jimmy Karlsson
P.S. Jag har fortfarande inte en jävla aning om var strumporna tar vägen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)