Dylan Moran och jag

Förra veckan skrev jag om min avsky mot personer som filmar och fotograferar sönder en konsert. Jag har länge irriterat mig på det och droppen kom nog på årets Peace & Love-festival. Då alla små sliskiga Håkanianer gick bärsärkargång med sina ajfåwns. Kalla mig bitter, men denna komiker jag fann idag är ett geni. Se gärna hela skiten. Men efter 3:00 händer något. Just to prove my point.

Vi pekar mot en undergång

Jag förutspår här och nu att inom en mycket snar framtid kommer mänskligheten, som vi vet den, att gå under. Universum och dess ironiska slump kommer på kort tid att tala om för oss att det är slut. Att dagens samhälle som vi snabbt byggt upp inte gäller längre. Kanske också har vi människor undermedvetet redan förstått att vi kramas alldeles för sällan. Att vi inte längre har sex med varandra i sommarskogen. Därför kommer en hastig och sträng förändring snart att ske.

Jag tror definitivt inte att upproret kommer genom hemska naturkatastrofer. Heller inte religiösa eller politiska krig. Herr Helige Ande kommer inte att skjuta blixtar från fingrarna. Han kommer heller inte tala om för oss att vi måste döda varandra. För om han nu existerar, kommer han istället luta sig tillbaka i sin läderfåtölj, och leendes tända en cigg. Vi människor är så korkade och stressade att vi skapar en värld som balanserar på en svag pinne, precis som Iors koja.

Vi har uppfunnit och kommer ersätta allt med "touchscreenen". För att vi inte längre orkar eller hinner trycka på knappar. Men vi hinner heller inte reflektera över hur kassa dessa jävla "pekskärmsmakapärer" egentligen är. Därför mina vänner, kommer naturens ironi att slå elektroniken på käften. Vi kommer lämna städerna nakna och nuppa i skogen. Våra Iphones, Ipads och datorer kommer inte längre att lyda oss . Det blir kaos på planeten. För instrumenten som vi lagar alla trasiga pekskärmar med styrs genom....

just det, touchscreen.

Smartphones for dum people

Det finns mycket att klaga på i denna ljuvliga värld. Men ett fenomen som bara växer och växer för varje år gör mig väldigt illamående. Fast också jävligt förbannad. Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta och ta upp problemet. Så ni som läser detta och snart känner igen er kan ta en funderare i lugn och ro och sedan trycka upp något i röven.

Jag har besökt oerhört många konserter under mina coola tjugotvå år. Allt från små tillställningar till stora arenagig och festivalspelningar. Det är först och främst på de två sistnämda platserna som detta irriterande fenomen syns tydligast. Nämligen alla jävla idioter som konstant filmar med sina mobiler! Människor som kan hålla upp sin iphone hela spelningar för att, enligt dem själva, bevara stundens underbara upplevelse. Men jag kan berätta för er alla att ett videoklipp inte kommer vara i närheten av lika underbart och vackert som verkligheten. Som stunden du på RIKTIGT står och ser ditt favoritband riva av din favoritlåt.

När ett band jag älskar drar igång en riktig odödlig klassiker, vill jag bara skrika tillsammans med trettiotusen andra fanatiker och sväva in i låtens svettiga rytmer, hamna i trans och njuta mer än jag någonsin gjort tidigare. Men istället hörs ett stort jubel och två sekunder senare blir jag bländad av tiotusen smartphones. Alla famlar med fingrarna på recordknappen och står sedan och skriksjunger med i refrängen. Det sjukaste med detta är att de flesta inte ens ser scenen, utan dem står och biter på tungan och tok-glor på den lilla skärmen under hela låten. Vissa idioter står till och med och snurrar runt. "Wow, där är dem ju! Där står han med sin gitarr och man ser ju nästan vem det är!". Ur mobilens högtalare hörs "SPRAAAKSPRHHAAK!!" och ens egen röst som skriksjunger skitfalskt till refrängen.

Som musiker känner jag att det nästan är respektlöst mot artisten eller bandet om man står och filmar massor. De är ju där för att spela live, bara för just de som är där, just då, för dig. Känn er utvalda och glada. Njut av den grymma stunden och skit i att försöka bevara den. Om du slappnar av och bara tar in allt med dina egna ögon blir det så oerhört mer speciellt. För dig själv. Skit fullständigt i att känna begäret att du måste bevisa för andra att du såg det, eller hur bra det var.
   Sångaren i The Mars Volta bad en gång alla i publiken att inte filma. Han hade senare under giget ryckt en kamera från en brud och slängt sönder den. Salut till Cedric!

Så till alla er idioter. Ta ett foto eller två, men låt för fan proffsfilmarna sköta sitt. Det är ju ändå de klippen du ser sen på tuben. Stäng istället av mobilen och älska med artisten och mig.

Berättelsen om Kalle & Tidsmaskinen

Min trogne banditbroder. Min egna Sancho Panza. Min bästaste bästa vän i den här rymden, är en mycket underlig man. Hans val i nästan alla situationer blir alltid jävligt konstiga. Han heter Karl Anders Folke Adolfsson. Och detta är historien om hans tidsmaskin.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att älska, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina välrepade tungriff inför en stor skara flensbor. De var dessutom en tävling så nerverna rörde sig som de skulle. Spelningen gick i alla fall bra och Kalle och hans band var nöjda med prestationen. Nästan alla i juryn gav bandet fulla poäng förutom en liten korthårig ful tjej, som inte gav poäng alls. Detta chockade Kalle väldigt mycket och bandet trillade på mållinjen med fyra poäng till seger.
   Kalle och hans gäng fick då lämna Flen med snablarna mot backen. De blev inga rockstjärnor över en natt. Men gemenskapen i bandet växte och de såg framemot framtiden. En punktering senare var de i alla fall på väg hemåt. Kalle fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Vad han inte vet vid det här laget, är att han är för underlig för sitt eget bästa. Han är så smart att han inte ens förstår det märkliga i denna historia.

Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att hata, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina.. bla bla bla, ja det gick skitbra och bandet fick högsta poäng av samtliga jurymedlemmar. De kom etta i tävlingen och flensborna jublade högt! Kalle var nu en rockstjärna och skulle leva loppan för resten av hans liv.
   Gänget drog ut på Flensgator och torg för att supa sig redlösa. Kalle hade så kul och var så glad. Han hällde i sig whiskey och skrek "Hell Yeah!" hela tiden. Men lyckan var kort. Bassisten i bandet var så full att han snubblade på skosnörena och bröt nacken, gitarristen hoppade in i bilen och körde in i ett träd och trumslagaren fick hybris och rånade en bank. Alla tre dog. Kalle den stackaren fick lifta hem med tårar rinnandes längs kinderna. Det var slut. Han var rockstjärna för en natt, men inte mer än så. Han fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.

Ett år efter denna tragiska händelse fick Kalle nog. Han saknade sina bröder så mycket och kunde inte leva med tanken att leva utan dem. Så han hade två val. 1. Att fortsätta jobba och starta ett nytt band med nya vänner. 2. Att fortsätta jobba och forska fram en tidsmaskin. Han stirrade in i en vägg i tjugofem minuter och bestämde sig för det sistnämnda. Han ringde chefen och bad om att få jobba över varje kväll i ett år, han köpte sedan femton stockar snus och hyrde fyrahundratio science-fiction rullar.
   Efter en vecka hyrde han ett av affärens solariebås i ett helt år. Där inne satt han hela nätter och tittade på rymdfilm och solade solarium.

Kalle hade lyckats! Efter många timmar, veckor, månader och toabesök var äntligen tidsmaskinen färdig. Han arbetade sin sista dag och hyrde ut sin sista film, sedan traskade han in i båset och lade sig i solariet. Han stängde överdelen och blippade på alla knappar. Vips så stod han och Tids-solarie-maskinen mitt ute i Flensskogen. Han hade lyckats!
   Kalle hade färdats till den tiden då hans gamla band när som helst skulle entra scenen i tävlingen. För att riva av sina välrepade tungriff. Han skyndade sig dit och betalade inträde. För att förindra sina vänners tragiska dödsfall hade han planerat in en idiotsäker plan, i alla fall enligt han själv. Kalle gick runt och sökte upp jurymedlemmarna. Han fann den lilla korthåriga fula tjejen. Med sin alldeles speciella charm fick han henne på fall och de hade en kort men mycket intensiv kärleksakt inne på toaletten. Kalle viskade sitt inplanerade dirtytalk i hennes svettiga öron. Han hade henne direkt.

Kalle gick sedan ut till publiken för att betrakta den jävligt tunga spelningen. Han var exakt lika bra som han minns det. Tävlingen avslutades och bandet gick inte vidare. Den korthåriga fula tjejen gav dem noll poäng. Kalle stod senare på parkeringen och såg på när han själv stod tillsammans med sina musikbröder. De bytte däck på bilen. Kalle log och upplöstes i tomma intet.

Karl fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping, men lycklig tillsammans med sitt band.

Segway is the only way

Kära kamrater! Något sensationellt har hänt på våra gator och torg! Något jag väntat på väldigt länge har nu äntligen skett. När jag gick på högstadiet minns jag att någon sa till mig att några poliser i San Fransisco hade börjat använda något som tidigare bara fanns i våran fantasi. Något man bara kunde se i science-fiction-serier. De gled nämligen runt och cruisade staden på segways!

Detta fordon, som jag fan inte kan förstå mig på oavsett hur mycket jag tänker på den, har nu äntligen nått Svea Rikes Polisstyrka. Varför jag blir så exalterad över detta är för att jag börjar garva så fort någon nämner ordet segway i min närhet. Ännu värre när jag ser den gamle segwaymannen i Nyköping. Jag minns hur jag och mina vänner skämtade om San Fran-snutarna. Hur dem med rak rygg och välstrukna uniformer rullar skitsnabbt ner för stadens mördarbranta gator. På hjälmen sitter en blå saftblandare och på styret en tuta. Tänk dig den synen en stund och fantisera över hur du skulle bemöta den ordningsmakten. När två snutar kommer fram och gör piruetter på segway. Själv skulle jag bara kissa på mig och skratta tills jag låg ner på marken. Något som i och för sig är till polisens fördel om dem vill arrestera mig.

När jag i höstas var i Mongoliets huvudstad Ulaan-Bataar så såg jag min allra första segway-snut. Min käre vän Johannes var ute och promenerade ensam första dagen och kom plötsligt springandes hem till vårt hostel. Han hade fångat något helt sjukt på sin kamera. En äkta mongoloidsnut! På en segway! Med off-road däck! Det var en händelse som jag, och framförallt Johannes, aldrig kommer att glömma. Några dagar senare såg jag även en segwaysnut med mina egna ögon. Givetvis med off-road däck.

Och nu mina damer och herrar. Har Stockholmspolisen förstått sig på vad framtiden handlar om. DN skriver idag om hur polisen ska testa segway som färdmedel. De frågar om polisen inte är rädda för att det ska ses som töntigt. Jag lovar att jag kommer jubla, klappa händerna och skratta ihjäl mig nästa gång jag ser en svensk segwaycop.

När jag var liten tittade jag mycket på den tecknade serien The Jetsons.