I said a hip hop the hippie did a poo

Jag satt nyss på toaletten för att utföra mitt uppdrag då jag plötsligt hittade ett gammalt kulturmagasin. Då tänker du antagligen att det är ett nummer jag köpt för månader sedan, som glömts bort i bajslektyr-högen. Men icke ska jag säga dig. Det är tidningen vid namn "42" från året 1985. Kostade tydligen femton spänn. Hur och varför den hamnat där undrar jag också. Det jag ville komma till var att jag bläddrade lite i de hårda och gulfärgade sidorna, som är äldre än vad mina egna händer är, och hittade en artikel om Electro-funk och Breakdancing.

"Zrrt zrrt wackawackawackawacka toomph toomph wackawackawacka toom-toomph bloobloom bloo-bloom tittitittititti..." är första meningen som visar sig vara ljudet du hör i huvudet när någon scratchar. LSD-irrande ungdomar som dansar in i spelhallen med ghettoblastern under armen och adidas-skorna på fötterna.
   "Electro-funk är kanske inte "aural sex", men det är definitivt soundtracket till Space Invaders och Bladerunner, Bronx och Harrisburg", skriver skribenten.

Han frågar även medborgare på stan vad Hip Hop får dem att tänka på. Ivan Breten från Hisings Backa svarar:
   "Ett. Det borde vara två "p". Två. Det låter som "hopprep". Tre. Det måste väl göra ont, det där?".

Peter Forsberg och Downs Syndrom

Här sitter jag och ler. Tanken på framtiden brukar oftast ge mig ett litet obehag, en liten stänk av stress. Men nu känns det faktiskt annorlunda. Jag har insett vad jag vill satsa på, vad jag vill pyssla med framöver i denna värld. Men jag är desto mer glad över det jag redan gjort. Det jag har hunnit åstadkomma under denna förvirrande tillvaro, så kallade livet. I fem år har jag knegat inom vård och omsorg. Något som är rätt ironiskt med tanke på att jag som liten alltid sa till min käre mor att det sista jag kunde tänkas göra, var att just knega inom vård och omsorg.

Men nu sitter jag i alla fall här. Idag var mitt sista jobbpass på ett arbete jag verkligen tyckt om. Ett arbete jag alltid velat komma tillbaka till och som jag verkligen kommer att sakna. De åren som gått har varit mer givande än jag kunde drömma om. Då menar jag inte bara de praktiska sakerna (som att laga mat, vilket jag fick lära mig den hårda vägen) utan först och främst de möten jag fått vara med om. De livsöden och historier jag fått ta del av. När jag jobbade med gamla damer och farbröder i Bergen fick jag höra de mest otroliga historier och händelser. Dramatiska och sorgliga, men samtidigt vackra och fina berättelser som jag aldrig kommer att kunna glömma.

Men de jag fått arbeta mest med är människor med förståndshandikapp. Många och otroligt olika personligheter har jag mött dessa år. Alla har olika behov och handikapp men samtliga har givit mig glädje och inskt. För något jag verkligen uppskattar och ser upp till hos dessa männsikor är deras syn på livet. Att de ofta lever i nuet och på riktigt ser det fina i så mycket. Livets små vardagliga ting. Deras glädje är oslagbar.

Det är så många gånger jag stannat upp för mig själv och tänkt till. Varför sitta och vara orolig för det som komma skall? Varför ska man kämpa arslet av sig för att åstadkomma något? Bara för att imponera på andra? För att visa att man är normal? Vad fan är egentligen normal och vill man verkligen vara det? Nu sitter herr Klyscha på min axel och viskar i mitt öra. Men det skiter jag i. Jag lyfter istället ner honom på skrivbordet och låter han skriva själv.

Lär av de personer med Downs Syndrom, de är de mest sympatiska och livsglada människorna som finns!
Carpe Diem, bitches!

P.S. Nu ska jag glida in VIP och ta en bira med Foppa på Tellus. Är det imponerande nog? D.S

Boxare eller ninja?

Det börjar faktiskt dra ihop sig nu. Då menar jag inte bara att sommaren snart går mot sitt slut. Utan allting håller på att knulla ur rätt rejält världen över. De som inte hungrar ihjäl käkar istället upp de hungrigas tillgångar för att glida runt som tickande bomber. Bomber som sedan sprängs och gör en fattig sjukvård fattigare för att inte en jävel vill betala för att hjälpa sin granne. Det börjar bli trångt på klotet och det löser vi genom att rensa bort natur och människor vi inte gillar. Vi hinner inte fundera över någonting så istället slänger vi upp regler och krav som bara får oss att förstå att det inte är regler och krav vi vill ha.

Naturen är skitarg och allt som är kul är bara kul om man tjänar pengar på det. De som ska hålla ordningen skjuter oss för att hålla ordningen och vi skär fler människor med kniv än vad vi skär grönsaker. Mitt i allt detta är Justin Bieber i målbrottet och en galen riddare kommer fram för att skjuta en jävla massa barn, i Jesu namn.

Ja, jag säger då det. Vi leker med låtsaspengar på börsen och kineserna börjar lacka ur. Du kanske ska börja tänka på vilken sida du ska stå på?