Här sitter jag och ler. Tanken på framtiden brukar oftast ge mig ett litet obehag, en liten stänk av stress. Men nu känns det faktiskt annorlunda. Jag har insett vad jag vill satsa på, vad jag vill pyssla med framöver i denna värld. Men jag är desto mer glad över det jag redan gjort. Det jag har hunnit åstadkomma under denna förvirrande tillvaro, så kallade livet. I fem år har jag knegat inom vård och omsorg. Något som är rätt ironiskt med tanke på att jag som liten alltid sa till min käre mor att det sista jag kunde tänkas göra, var att just knega inom vård och omsorg.
Men nu sitter jag i alla fall här. Idag var mitt sista jobbpass på ett arbete jag verkligen tyckt om. Ett arbete jag alltid velat komma tillbaka till och som jag verkligen kommer att sakna. De åren som gått har varit mer givande än jag kunde drömma om. Då menar jag inte bara de praktiska sakerna (som att laga mat, vilket jag fick lära mig den hårda vägen) utan först och främst de möten jag fått vara med om. De livsöden och historier jag fått ta del av. När jag jobbade med gamla damer och farbröder i Bergen fick jag höra de mest otroliga historier och händelser. Dramatiska och sorgliga, men samtidigt vackra och fina berättelser som jag aldrig kommer att kunna glömma.
Men de jag fått arbeta mest med är människor med förståndshandikapp. Många och otroligt olika personligheter har jag mött dessa år. Alla har olika behov och handikapp men samtliga har givit mig glädje och inskt. För något jag verkligen uppskattar och ser upp till hos dessa männsikor är deras syn på livet. Att de ofta lever i nuet och på riktigt ser det fina i så mycket. Livets små vardagliga ting. Deras glädje är oslagbar.
Det är så många gånger jag stannat upp för mig själv och tänkt till. Varför sitta och vara orolig för det som komma skall? Varför ska man kämpa arslet av sig för att åstadkomma något? Bara för att imponera på andra? För att visa att man är normal? Vad fan är egentligen normal och vill man verkligen vara det? Nu sitter herr Klyscha på min axel och viskar i mitt öra. Men det skiter jag i. Jag lyfter istället ner honom på skrivbordet och låter han skriva själv.
Lär av de personer med Downs Syndrom, de är de mest sympatiska och livsglada människorna som finns!
Carpe Diem, bitches!
P.S. Nu ska jag glida in VIP och ta en bira med Foppa på Tellus. Är det imponerande nog? D.S
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar