Riktigt tung bluesrock med högt tempo och galna riff är precis vad de bjuder på. Eftersom Josh sjunger och lirar gitarr och Dave står för slagverket så lutar det lite åt Queens, vilket inte är mig emot. Mina två favoritartister tillsammans med bassisten i världens bästa band genom tiderna kan fan i mig inte slå fel!
Bandet vid namn Them Crooked Vultures har hunnit med några hemliga gig och nu väntar jag på albumet som en liten bebis, som längtar efter morgondagens tuttmjölk.
Jag var oerhört hungrig. Jag bestämde mig för att skapa varma mackor med ost och bacon. Det skulle sedan bli klurigare än vad jag trodde.
Efter jag tappade hela osten i en vattenfylld diskho så upptäckte jag att jag inte äger en osthyvel. Samtidigt som jag cuttade sönder osten med kniv så spottade baconskivorna kokhett fett på idioten som stod där utan tröja. Jag städade upp skiten, men välte ut soporna på golvet. När jag sedan reste mig upp och svor så slog jag huvudet i köksskåpsdörren. Jag fick så ont att jag inte ens kunde svära. Käket skulle sedan in i spisen. Jag tappade en macka som självklart landade upp och ner, sedan tryckte jag spisgallret mot magen. Det gjorde också ont.
Jag var oerhört hungrig. Maten var klar. Jag upptäckte att jag äger en osthyvel. Jag svor. Jag åt. Jag brände mig på tungan.
19 st av ca 25 (kassörskan medräknad).
Att sitta och dricka mousserande vin alldeles själv till de ljuva tonerna från låten La Noyée. Det mina vänner, är fullständigt underbart. Jag sitter och tittar ut mot solnedgången, på änderna som flyger förbi och samtidigt funderar på livets alla knasigheter.
Eller nu sitter jag ju snarare här och skriver om vad jag gjorde innan. Hela stämningen har förstörts och glaset står bredvid datorn. Eh, Fuck you, nu ska jag stänga av datorn. Gör det samma min käre vän.
P.S. Imorgon ligger jag i min favorithängmatta på den italienska landsbygden, borta från telefonmottagning och internet.
När jag åker med i en bil brukar jag fantisera om att vi krockar, en fet jävla smäll. I ett träd, på motorvägen, med en annan bil eller med en stor långtradare. Jag ser precis i detalj hur det skulle se ut. Hur bilen trycks in, hur vi voltar, hur våra kroppar rör sig och hur varje person slår i bilens interiör. Ibland fantiserar jag om själva krocken flera gånger. Ungefär som en typisk Tarantino-rulle.
Jag fantiserar om tystnaden efter själva olyckan. Jag är vid medvetandet men kan inte röra mig. Det dröjer ett tag innan ambulansen anländer till platsen. Ibland skenar tankarna iväg och jag ser till och med min egen begravning. Detta tänker jag när jag sitter där i bilen. Jag vet att det krävs så lite för att min fantasi ska bli verklig.
Men sedan tänker jag på hur sjukt osannolikt det skulle vara om vi krockade precis vid den stunden som jag sitter och tänker på det. Givetvis så sänks ju inte oddsen för en olycka bara på grund av mina tankar, men det känns verkligen som att det absolut inte kommer hända på grund av det.
Ibland ser jag ut genom fönstret och fantiserar om hur människor springer på hustaken och slänger sig ut för att falla ned på marken. Inte som självmordbenägna människor, utan de ler samtidigt och försöker verkligen slå ner så hårt och brultalt som möjligt. Jag vet att det är sjukt men jag finner det intressant att lista ut hur det skulle se ut.
Borde nog sova nu.
"En ton och en ramsa
en sång med ett moln
ord som får fötter och började gå
rakt över vattnet, från ö in till land
rakt fram till koken
där ordvisan brann".
Jag vet för fan inte vad jag ska ta mig till kära vänner. Ska jag satsa stenhårt på det jag brinner för? Arbeta som ett svin och försöka stiga uppåt. Jag har gnistan och tror jag skulle orka. Men det går inte på egen hand, människorna jag behöver för att lyckas måste också vilja.
Eller ska jag fly till det okända? Jag får helt enkelt se vad som händer. En sak är i alla fall säker, jag pallar inte ett år till.
Det finns ett livealbum som får mig att gråta i mängder. Dock inte som en liten tonårstjej, som är förälskad i någon meningslös kändis. Utan jag bölar för att den är så genialisk och innehåller så mycket känsla. Jag var ett knapptryck ifrån att åka till London 2006 för att se samma konsert. Men jag valde att inte trycka, något jag ångrar med hela mitt hjärta idag. Skin And Bones med Foo Fighters, ett mästerverk mina damer och herrar.
Om jag kunde vissla, skulle jag göra det
en glad sång till dig
jag skulle vissla, under vår lilla utflykt nere vid bäcken
din och min bäck
du skulle le, jag skulle bli lycklig
av att se det finaste jag vet
Jag är Jimmy Karlsson. Jag har funderat ganska länge på min situation. På något sett känns det lite som att stora problem i mitt liv ofta löser sig jävligt lätt. Det kanske är för att jag alltid tror att alla problem är större och svårare än vad de egentligen är? Det kanske är så, eller så har jag bara en jäkla tur. Isåfall tackar jag den där skäggige snubben som sitter där uppe och lirar tärning.
I slutändan blir det mesta alltid som jag ville från början. Jag håller verkligen med sköningen Candide. Han sa nämligen att allt ordnar sig till det bästa i den bästa av alla möjliga världar. Men, det får inte bli en allt för positiv stämning nu. Jag anar nämligen att jag istället har mycket otur i vardagslivet. Småsaker går sönder, saker rasar, saker flyger, saker försvinner, saker glöms och saker fastnar. Alltid på de mest olämpliga tillfällena och resulterar oftast att jag får ont någonstans.
Jag har nog enbart kommit på detta för att kunna hålla en god min, när till exempel min enda nyckel ramlar ner i en springa. Då måste jag kunna le åt saken och tänka, "jag har ju iallafall en flickvän och en svingrym Linnéa som kan stötta mig och hjälpa mig att få upp nyckeln, den där jävla nyckeln".
Idag var jag på visning på en lägenhet. Jag kommer nämligen bli hemlös om en månad. Men abra kadabra och här sitter jag med en ny fin lägenhet. Som sagt, mina stora problem verkar lösa sig jävligt lätt.
Men oj, vilken jävla upplevelse det visade sig att bli. Denne man, ett rent musikaliskt geni! Jag har aldrig sett eller hört någon med en sådan känsla förut. Andrew Bird lirade fiol, gitarr och xylofon samtidigt som han sjöng och visslade. Och ja det stämmer, han gjorde allt detta samtidigt med hjälp av sina schyssta "loop-pedaler". Han hade även tre galet grymma snubbar som gjorde Andrew Bird till ett underbart vackert band.
Två timmar i ren trans blev resultatet av min spontana lilla utflykt med Adrian, Jesper och Mamma-Maud. När Andrew vinkade och gick av scenen så skakade jag på huvudet och var totalt förvirrad, jag hade kommit ur hypnosen som denne Herr Bird snyggt hade försett mig i.
Spontana äventyr blir alltid de bästa, sade gubben som sket i bastun.
Här sitter jag, full och eländig. Jag ska arbeta om ungefär sju timmar. Jimmy Karlsson heter jag. Jag kokar makaroner och jag funderar på om jag ska ha mycket hamburgedressing på makaronerna eller om jag ska dra på massor thaisås istället. Vad fan ska jag göra? Vilket jävla elände. Jag har stora problem. Mycket stora problem. Jag är full och ska snart arbeta.
Problemet är dock inte att jag snart ska arbeta. Mina vänner, problemet är att jag klagar över att jag snart ska arbeta. Att jag är bitter över det.
By the way. Det blev både hamburgedressing och thaisås, jag ska inte klaga.
"Under en fet röd måne, och himlens tomma hemska valv
stod femtio öres Elin med en fackla och en bensindunk i sin hand
hon ragglade omkring för hon var packad som en kajel
eldflugorna surrade, svartälven rann.
Det är som jag säger och det jag säger är sant
jag såg allt den galna kvinnan gjorde, från älvens andra strand.
En blek och ihålig morgon kom
Elin grävde fram mannen och barnen ur askan
och gråtandes begravde hon dem.
Sex förbrända plankstumpar blev, till tre skeva kors som står där på sne.
Femtio öres Elin packade allt hon ägde i en koffert och försvann
långt från folk och grannar som tisslar och tasslar och anger varann
om du inte tror allt jag säger, är sant
ska jag ta dig med till älven, kan du få se
tre skeva kors som står på sne."
Jon Eimre
Jag mår jävligt bra. Jag blir hemlös om en måndad och har jävligt ont om pengar. Men det skiter jag fullständigt i. Det börjar bli ett behagligt väder och jag har människor runt omkring mig som får en att må bra, både vänner och random tanter med rullator som chillar med sina tantkompanjoner i vårsolen.
Jag har musik och något riktigt spännande att längta till. Jag har även en tjej, en grym tjej! Oh jävlar vilken kvinna hon är.
Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret."
Olof Palme, 1982
Jag håller på att bli vuxen min vänner... nej, jag menar inte att jag har fått mitt första lilla pubis. Det lär faktiskt dröja. Det som har hänt är nämligen att jag inte behövde leta efter mitt påskägg i år. Efter tjugo år av barnslig väntan och sinnessjukt letande efter det alltid lika perfekta ägget har jag till slut blivit för "mogen" för att leta.
Istället sa bara min kära mor att mitt påskägg låg i köket. På ett sett kändes det skönt att inte behöva resa mig upp och behöva leta. Men ändå, nu i efterhand, så känns det svintråkigt att inte snurra runt i lägenheten som en galen vampyr som inte fått människoblod på flera månader. Förra året kom jag ihåg att jag hatade äggjakten, men innerst inne tyckte jag om det. Jag var bara för tuff för att visa det för mamma.
Det som skrämmer mig är ändå, tro det eller ej, att jag glömde mitt påskägg hemma hos mina föräldrar. Nu sitter jag här i min egen lägenhet, ensam, vuxen och utan mitt alltid lika perfekta påskägg.
Glad Påsk!
Det finns dem som tror att maskinerna någon gång kommer bryta sig loss från oss människor och försöka ta över världen. Detta tror inte jag. Maskinerna bryr sig inte om sådant tjafs. Det är bara vi köttstycken som går runt och suktar efter pengar, knulla och världsherravälde.
Maskinerna och tekniken vill absolut inte upprätta en blodig revolution som slutar med att vi blir maskinernas slavar. De vet att de inte har kapacitet till det. Det räcker ju med att vi kapar strömmen eller kissar på dem så är revolutionen slut. Därför nöjer de sig med att huvudsakligen arbeta med det som vi människor konstruerat dem till. Men! Något de dock kan göra, och som också är deras favoritsyssla, är att jävlas med oss människor. Små och irriterande saker som driver oss till total galenskap.
Jag trodde min mobil tog livet av sig förra veckan. Först stod det att ett headset, som jag inte äger, var inkopplat. Sedan fungerade inte knapparna och efter ett tag självdog han. Det visade sig efter några dagar att han bara jävlades med mig eftersom han nu fungerar. Samma sak med min datamus, fjärrkontrollen och dvd:n i datorn. Dessa jävlar måste fan snacka ihop sig under natten när de ligger bredvid varandra på bordet. "Nu sätter vi dit den där jävla idioten grabbar!"
Två gånger denna vecka har grindarna på både ICA och Willys stängts precis när jag ska passera. Är det bara jag eller känner ni också att maskinerna bara hånflinar åt oss? Är de förbannade över jippot Earth Hour? En sak är i alla fall säker, Terminator är inte ute efter att skjuta Sara Connor. Han vill bara lägga brödsmulor i hennes säng.
Jag vaknade i morse och var helt paj i skallen. Drömde jävligt psykadeliska drömmar. Men ändå så verkliga på något sjukt sett.
Jag paddlade kajak i djungeln, blev rånad, jagad av en tiger, jagad av en hyena, såg en tiger läsa tidningen, var på festival, blev nedslagen, satt i en taxi och blev tröstad av Lotta, pratade med en svart liten hemlös flicka, gick runt på ett hangarfartyg, såg en indisk vis man trassla ihop sina kroppsdelar och samtidigt röka vattenpipa samt stirra på mig, såg hundratals tecknade tjocka människor dansa på ett fält, snodde en buss, hittade en italiensk marknad i Jönåker, köpte en ful pälsjacka, såg en giraff med tio meter långa ben jaga en tiger ner från ett berg och på vattnet. var med om ett luftanfall, såg en tecknad man som hade en flera meter lång penis som stod upp och gick igenom hans huvud, pratade med ett flertal underliga människor/varelser, grillade i en kåkstad, sköt med pistol, hittade LP-skivor som var en meter i diameter, bråkade med pappa, käkade godis och bullar, åkte motorcykel och såg en man med boxningshandskar falla ner från ett stup och slå sig brutalt och dö.
Allt detta och galet mycket mer fick jag uppleva under denna underliga natt. Nu ska jag lägga mig och sussa kudde åter igen. Undra vad min hjärna bjuder på denna gång mån tro?
Jag och mina tre vänner, Eros Crazylegs, Karl Anal och Jon As K, diskuterade lite igår. Som vanligt så spårade det ur en hel del.
Sagan-om-ringen-lajvare, skit ner er! Här kommer det nya och absolut skönaste lajvet någonsin. Trailerpark-live 09 i Nyköping!
Ett dussin risiga husvagnar nedlkletade med bajs. Ett område fullt med skrot, lera och massvis med sköna whitetrash-karaktärer som strosar runt och är svinfulla. Snubbar med hockeyfrillor, truckerkepsar, hårdrockbandstischor och skitiga linnen. Brudar med skitigt blonderat hår, extremt korta jeans-shorts, stringtrosor, fula örn- och varg-tatueringar samt stora blåtiror. Varannan kille har nämligen rollen "wifebeater", fler än en har rollen som crackpundare, någon döljer ett methlab i sin husvagn och en jävel spelar den instabila vietnamveteranen som flippar med ett hagelgevär.
De som intar rollen som lite yngre har snickarbyxor utan tröja, skitiga ansikten och varsin BB-gun som de skjuter ekorrar/råttor med. Även dem är svinpackade.
Men det mest klockrena är ändå följande. Ett gäng uniformerade hårdingar á la Cops! Efter några timmar, då det har ballat ur fullständigt i trailerparken, så ringer spelledaren till dessa snubbar. De kommer på direkten i sin vrålcoola poliskärra med saftblandare på taket och munkhållare bredvid Shotgun-fodralet. Dessa snutar, pyntade med handskar och pilotbrillor, stormar in och kräver allmän ordning. Brudarna grinar, snubbarna står blodiga och säger att de är oskyldiga. Crackpundarna springer iväg och någon jävel hotar att ta livet av sig.
Välkomna!
Det var hemskt, men jag var tvungen att göra det. Gå upp ur sängen för att åka och arbeta. Klockan slog 06.15 och jag hotade mig själv med en inbillad revolver för att klara av att kliva upp. Jag duschade, åt lite, hatade hela världen och gick sedan till slottet för att ta bussen ut till Arnö.
På jobbet var det låst. Jag ringde på och efter en stund öppnade min arbetskompanjon dörren.
"Tjabba! Vad får dig att komma o hälsa på så här tidigt?"
"Va? Men jag börjar väl nu?"
"Nej, du skulle ju vara ledig idag"
Hade jag haft ett vapen skulle jag använt det efter denna korta konversation. Tyvärr så hade jag glömt den inbillade revolvern hemma. Jag tog en kaffe och promenerade hemåt. Nyköping var näst in till folktomt. Min käre vän solen, en fiskande gubbe och ett somrigt franskt dragspel i ögonpådden gjorde denna morgon underbar.
Ge mig ett instrument, vilket som helst. Jag lovar, jag verkligen lovar att jag kommer bli sugen på att lära mig hantera det. Jag håller på att sprängas just nu. Så mycket musik, så mycket toner, så mycket rytmer och så mycket sång finns i mig nu. Det är verkligen hemskt att känna att jag kanske har världens bästa låt i huvudet. Men jag kan tyvärr inte uttrycka mig eftersom jag bara är en simpel trumslagarpojke.
But I'm trying. Jag försöker bli vän med guran, jag vill spela mer piano och jag snackar en del skit om att börja lira alla intrument på jordens yta. Det är inte lätt. Jag skapar ju en hel del musik tillsammans med Endogamia men jag känner mer och mer att det inte räcker. Som sagt, jag håller ju på att sprängas.
Var äckligt nära på att bjuda på en hammond-orgel imorse. Men jag insåg att jag inte kunde hämta den på något sett och jag har platsbrist på grund av ett nyinköpt trumset. Vad fan ska ja med ett till trumset till kan man undra. jo, som sagt, jag håller på att sprängas och det får en att tappa förståndet.
Någon snäll själ som vill jamma järnet med mig? Jag känner nämligen för att skapa the soundtrack of my life!
Det finns en del saker som jag inte klarar av riktigt. Här är en:
Folk som puttas i folkmassor! Då menar jag till största del en folkmassa som är skapad på en konsert och är till för att man ska dansa i.
Till dig som gillar att trycka, så att alla framför dig nästan ramlar och personerna längst fram näst in till dör, vill jag bara säga att du är otroligt dum i huvudet!
Jag vill också nämna en sak till er alla som hämnas genom att putta tillbaka, ni är dumma i huvudet ni med.
Det känns lite som att jag borde bege mig iväg, iväg som fan. Vet tyvärr inte vart eller hur. Jag vet för fan inte ens varför. Jag är nog alldeles för nyfiken för att vara kvar på ett och samma ställe. Jag ser framemot att åldras av just den anledningen att jag får vara med och se vad som händer senare här på planeten. Jag är alldeles för nyfiken för att dö. Men o andra sidan vill jag ju veta vad som händer när jag kolar, men det behöver jag ju inte oroa mig för eftersom jag sannerligen kommer att stryka med en dag.
Jag måste iväg, iväg som in i helvete! Afrika någon? Asien någon? Merkurius någon?
Det skrämmer mig lite att en dag få ett lokalt smeknamn så som "Konsum-Karlsson" eller "Snubben-som-luktar-bajs-och-alltid-hänger-inne-på-McEwans". Nu menar jag inte att jag luktar bajs utan att jag inte vill bosätta mig i denna stad så hårt att jag för evigt blir kvar.
Jag har alltid, sedan jag var liten, velat gå till en stor hamn och bara mönstra in på första bästa fartyg. Sedan bara glida ut på de stora haven och tillfredställa min nyfikenhet. En gång mötte jag en Herr Sjöblom som var en försupen sjöman. Vi pratade på tåget i en timma. Han sa något jävligt smart, kom tyvär inte ihåg vad det var.
Men det han sa betydde säkert att jag måste iväg, iväg som fan.
Svinskum helg. Igår vaknade jag upp liggandes på mitt badrumsgolv. Förvirrad som satan knatade jag ut till vardagsrummet. Jag tror minsann att blandningen av black russian, vodka, rödvin och öl bidrog en aning till denna så kallade förvirring. Jag insåg att jag kvällen innan hade impulsköpt ett trumset, sånt är farligt! Min banditbroder Ekedahl som åt pizza i min soffa var även försvunnen. Jag kunde fundera ett tag på vad som egentligen hade hänt, men det sket jag i. Jag var mer sugen på att somna om.
Klockan halv tolv vaknade jag upp igen. Jag kom då på att replokalen väntade så jag tog på mig skogshuggarmössan och gick ut i snörusket, lite motvilligt och lite bakfullt. Jag mötte upp banditbrodern på torget. Vi diskuterade varför jag hade ett brännhål i min luva och varför jag hittade en cigarettfimp i den. Samtidigt så gick vi mot Slakthuset.
Jag försökte banka ut bakfyllan med hjälp av lite rock n' roll, men det gick ej bra.
Kvällen blev en ovanlig kväll. Vad som egentligen hände snurrar fortfarande i mitt huvud. Ett huvud som för övrigt har snurrat en jävla massa på sistone. Men denna morgon vaknade jag i alla fall inte upp på mitt badrumsgolv själv, det är en sak som är säker.
Min polare Candide visade sig ha rätt denna gång, igen.
Jag är Jimmy
Jag har alltid varit lite svag för balkanmusik. Med balkanmusik menar jag då folkmusik som mesta dels liras i de östeuropeiska länderna. Storslagna blåsorkestrar som står på en lerig gata i en fattig bergsby och röjer med sina crazyass lungor. Dessa snubbar lever inte på syre, nej absolut inte. Dessa män håller sig vid liv med hjälp av ljudet från sina rostiga instrument.
Men denna orkester är ju ingenting utan den tjocka och alltid lika glada trumslagaren. Han som sitter på en vinglig träpall och slår på bastrumman med den högra handen och röjer järnet på den lilla cymbalen med den vänstra.
Ja, ibland tror jag att jag är född på fel plats. Jag ska ha en dammig kostym och en svart, lite smått trasig, hatt. Jag ska vara en pensionerad småfifflare som har slagit ut mer än en tand. Jag ska ha svart skägg och en lite för stor näsa. Jag ska ligga o chilla i en hängmatta i min vackra trädgård, som för övrigt inte alls behöver skötas, den lever sitt eget liv och gör precis som den vill. Jag ska röka pipa och ha en fru som älskar att sjunga när hon lagar mat. Flera gånger i veckan ska jag möta upp mina sköna lirare nere i byn. Vi ska lira hela natten lång, jag är den tjocka och glada trumslagaren på träpallen.
Jag är Jimko Karltzoníc
Men det speciella med denna sommardag inleds inte förens efter konfirmationen i kyrkan. Vi befinner oss hemma hos min kusin på konfirmationsfika. Jag gör som jag brukar göra, nämligen att gå upp på övervåningen och tjuvkika lite i min kusins galet tuffa tonårsrum. Väggarna är tapetserade med affischer av snubbar med långt hår och trasiga kläder. Jag minns tydligt hur jag tycker att en av dessa affischer är snäppet coolare än de andra. Tre killar sitter på en bil och en av dem stoppar in ett maskingevär i munnen! Stenhårt!
Denna sommardag kommer faktiskt min kusin upp och hänger med mig i rummet. Han har på sig skjorta och slips men dock inte några coola tatueringar som en viss Jimmy Karlsson har. Jag minns hur jag frågar honom lite om affischerna. Vilka det är och varför han har dem. Min kusin, som redan i blöjor började lira gura, tar fram sin röda strata (om jag inte minns fel) och börjar plinka. Hans polare kommer plötsligt in och retar min kusin lite för att han fortfarande har på sig finkläderna. Han själv hade minsann slängt av sig dem direkt efter nattvarden.
Jag minns att jag frågar min kusin om han kan lira nått som killarna med maskingeväret spelar. Han svarar att det finns så sjukt mycket att välja på. Jag säger då att han ska spela den bästa. Här, mina vänner, kommer det speciella med denna sommardag. Jag kommer ihåg det så sjukt väl, han lirar introt på Smells Like Teen Spirit! Jag sitter helt förstelnad med blicken på hans fingrar, fy i helvete va bra!
Efter den korta stunden i min kusins rum så har detta band, snubbarna på bilhuven, alltid varit något speciellt för mina öron.
Idag, den 20 februari 2009, skulle Kurt Donald Cobain fylla fyrtiotvå år. Jag har denne man att tacka.... för jävligt mycket.
"I'm worse at what I do best
And for this gift I feel blessed
Our little group has always been
And always will until the end"
Trasiga skor släpar mot den varma asfalten
asfalten leder någonstans
de vet ej vart
varje sko har en historia att berätta
även dessa
de vet var de har varit
de vet vad de har upplevt
med de vet ej vad som komma skall
ty det vet bara ägaren
I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag tror ofta att jag är på god väg att fatta men lika fort inser jag att jag inte gör det. Omöjligt är ett ord, omöjligt är ett omöjligt ord som jag sällan får använda bland folk. Oftast får jag höra att jag är för negativ när jag använder det, "ingenting är omöjligt!" som sköningen Gunde Svahn en gång i tiden sa, eller snarare skrek.
På tala om negativ så kan jag berätta att jag är negativ som ett jävla as. Så det jag får höra från andra är sant. Jag är väl medveten om det och ofta pinas jag av det. Jag kommer på mig själv och tänker: "Men fan Jimmy, där var du väl jävligt negativ". Jag tillrättarvisar mig själv med hjälp av den galne dvärgmannen som bor inne i min skalle. Men ändå fortsätter jag att vara det, det ligger liksom i min natur. Min käre far är faktiskt en läskigt negativ person, han är dock några levlar högre upp än var jag befinner mig. Hans dvärgman måste helt enkelt skrika: "Fy fan Peter! Skärp dig! Det här går ju inte, nu var du ju alldeles för positiv! Säg att det inte funkar med en hög suck!".
Mycket har hänt i mitt liv nu på en kortare tid. Mycket snurrar runt i mitt huvud, både negativa och positiva ting. Det värsta är nog att jag blivit av med nått mycket värdefullt. Det må jag säga är extra svårt att tackla när man är en negativ jävel. Men jag jobbar på saken, tro mig
I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på denna planet och hennes underliga ovanor. Jag har försökt förstå mig på dem där jävla brudarna som är överallt och ingenstans, jag har försökt förstå mig på min far, denne underliga negativa människa. I snart tjugo år har jag försökt förstå mig på mina egna fasoner och alla andra människors puckade tycke.
Det är, mina vänner, fan i mig omöjligt.
