Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att älska, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina välrepade tungriff inför en stor skara flensbor. De var dessutom en tävling så nerverna rörde sig som de skulle. Spelningen gick i alla fall bra och Kalle och hans band var nöjda med prestationen. Nästan alla i juryn gav bandet fulla poäng förutom en liten korthårig ful tjej, som inte gav poäng alls. Detta chockade Kalle väldigt mycket och bandet trillade på mållinjen med fyra poäng till seger.
Kalle och hans gäng fick då lämna Flen med snablarna mot backen. De blev inga rockstjärnor över en natt. Men gemenskapen i bandet växte och de såg framemot framtiden. En punktering senare var de i alla fall på väg hemåt. Kalle fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.
Vad han inte vet vid det här laget, är att han är för underlig för sitt eget bästa. Han är så smart att han inte ens förstår det märkliga i denna historia.
Kalle begav sig till den lilla sörmländska staden som han lärt sig att hata, nämligen Flen. Där skulle han tillsammans med sitt tuffa rockband riva av sina.. bla bla bla, ja det gick skitbra och bandet fick högsta poäng av samtliga jurymedlemmar. De kom etta i tävlingen och flensborna jublade högt! Kalle var nu en rockstjärna och skulle leva loppan för resten av hans liv.
Gänget drog ut på Flensgator och torg för att supa sig redlösa. Kalle hade så kul och var så glad. Han hällde i sig whiskey och skrek "Hell Yeah!" hela tiden. Men lyckan var kort. Bassisten i bandet var så full att han snubblade på skosnörena och bröt nacken, gitarristen hoppade in i bilen och körde in i ett träd och trumslagaren fick hybris och rånade en bank. Alla tre dog. Kalle den stackaren fick lifta hem med tårar rinnandes längs kinderna. Det var slut. Han var rockstjärna för en natt, men inte mer än så. Han fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping.
Ett år efter denna tragiska händelse fick Kalle nog. Han saknade sina bröder så mycket och kunde inte leva med tanken att leva utan dem. Så han hade två val. 1. Att fortsätta jobba och starta ett nytt band med nya vänner. 2. Att fortsätta jobba och forska fram en tidsmaskin. Han stirrade in i en vägg i tjugofem minuter och bestämde sig för det sistnämnda. Han ringde chefen och bad om att få jobba över varje kväll i ett år, han köpte sedan femton stockar snus och hyrde fyrahundratio science-fiction rullar.
Efter en vecka hyrde han ett av affärens solariebås i ett helt år. Där inne satt han hela nätter och tittade på rymdfilm och solade solarium.
Kalle hade lyckats! Efter många timmar, veckor, månader och toabesök var äntligen tidsmaskinen färdig. Han arbetade sin sista dag och hyrde ut sin sista film, sedan traskade han in i båset och lade sig i solariet. Han stängde överdelen och blippade på alla knappar. Vips så stod han och Tids-solarie-maskinen mitt ute i Flensskogen. Han hade lyckats!
Kalle hade färdats till den tiden då hans gamla band när som helst skulle entra scenen i tävlingen. För att riva av sina välrepade tungriff. Han skyndade sig dit och betalade inträde. För att förindra sina vänners tragiska dödsfall hade han planerat in en idiotsäker plan, i alla fall enligt han själv. Kalle gick runt och sökte upp jurymedlemmarna. Han fann den lilla korthåriga fula tjejen. Med sin alldeles speciella charm fick han henne på fall och de hade en kort men mycket intensiv kärleksakt inne på toaletten. Kalle viskade sitt inplanerade dirtytalk i hennes svettiga öron. Han hade henne direkt.
Kalle gick sedan ut till publiken för att betrakta den jävligt tunga spelningen. Han var exakt lika bra som han minns det. Tävlingen avslutades och bandet gick inte vidare. Den korthåriga fula tjejen gav dem noll poäng. Kalle stod senare på parkeringen och såg på när han själv stod tillsammans med sina musikbröder. De bytte däck på bilen. Kalle log och upplöstes i tomma intet.
Karl fortsatte att jobba på videobutiken i Nyköping, men lycklig tillsammans med sitt band.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar