Flygande cykelfilosofi

Konsten att flyga har fascinerat människan i alla tider. Arthur Dent menade en gång i tiden att du bara behöver springa och vara tillräckligt frånvarande, för att sedan falla ner mot marken och vara otroligt tankspridd. Med lite tur så händer det, du missar marken och flyger.

Jag kommer att cykla på min cykel någon gång i framtiden. Jag kommer att vara full och lite eländig. Med den rödvinsfläckiga tygpåsen runt axeln kommer jag att vara på väg hem. Hem för att sova ruset av mig. Det kommer att vara jävligt kallt. Kallt nog för att kunna döda en naken man. Jag kommer att fundera på livet, universum och allting. Jag kommer att undra vad jag gör där i huvudtaget. "Här är jag med en tygpåse på en cykel". Samtidigt som denna mening upprepas i mitt huvud ockuperar fyrahundrafyrtiosju andra tankar mitt huvud. Jag tänker som en tok, alltså är jag en tok.

Vem är den ryske mannen? Vem är den rätta för mig? Vilka vänner kommer jag ha för evigt? Kommer jag ha vänner för evigt? Vad borde jag göra när jag blir arg? Krama? Slå? Förlåta? Kasta sten i glashus? Hur ska jag göra med mitt liv? Jobb? Fly? Kommer jag ramla av? Musik? Politik? Frisyr? Mat? Gud? Universum? Allting?
Världen runt mig och min cykel kommer att flyta ihop till en och samma massa. En stor fet jävla mandelmassa!

Vid detta ögonblick, exakt vid denna sekund och tidpunkt händer det. Jag kommer ramla av min cykel. Helt ovetandes om min egen existens. Min förgiftade kropp faller framåt likt en attackerande kobra. det kommer att göra oerhört ont då marken blir kysst av min snoriga näsa. Men vad näsan inte vet är att hjärnan är alldeles för tankspridd för sitt eget bästa. Mitt i fallet glömmer jag bort att falla. Jag flyger! Upp mot himlens kala valv. Jag simmar genom mandelmassan och ler. Det kommer att vara vackert. Jag flyger upp på tiotusen meters höjd. Jag drar ner mina jeans för att sedan kissa i motvind. Alla funderingar försvinner och jag kommer att tänka, "Va fan var det här bra för?"