Dagbok från en cykel

Det händer väldigt ofta att jag är full på en cykel. Jag färdas på min slitna farkost, från stad till hem. Från fest till säng. Detta är något som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Sedan början av maj har jag hunnit med obegripligt många fylleturer på cykel. Majoriteten har skett under okontrollerande former och har ägt rum mellan kl fyra och halv sex på morgonkvisten.

Söndagens tidiga morgon bjöd på solsken och sjungande fåglar. Jag satt på min cykel och ville sjunga med. Men istället kom jag och tänka på varför det alltid är så folktomt. Varför jag aldrig möter någon snäll själ som är på väg hem, precis som jag själv. Förklaringen kan vara att ingen annan än jag är ute och cyklar denna tid på dygnet. Men det kan också vara så att någon underlig och undermedveten kraft gör att vi fulla cyklister alltid beger oss hem på olika tider. Det skapas ett avstånd mellan oss med ungefär fem minuters marginal. Vi har ingen aning om det själva, det bara är så.

Därför har jag bestämt att nästa gång jag cyklar hem med kastrullen på huvudet så ska jag stanna upp. Jag ska stå stilla med min cykel och vänta in nästa resenär. Jag kommer hälsa och berätta om min teori. Vi två kommer sedan stå där och lära känna varandra samtidigt som vi väntar in nästa figur, osv. Efter ungefär femtio minuter har vi skapat en större gäng med förhoppningsvis sköna lirare. Samtliga personer är fulla och sitter på varsin cykel.

Så här långt var det planerat. Vad vi gör sedan är ett mysterium. Men med all säkerhet kommer det inte bli tråkigt.